Recension: Bröderna Olsson – Vitlök, rockers och otippat mycket vegokäk

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Bröderna Olsson, Folkungagatan 84, Stockholm Södermalm

Bröderna Olsson är en riktig Stockholmsinstitution. Känt för att de har vitlök i allt och för att det typ aldrig förändras är det ett av de där ställena som känns som att det alltid har funnits. Det kanske har med klientelet att göra. Rockers vet vad de gillar och både klär sig, lyssnar på och antagligen käkar ungefär på samma sätt idag som för 30 år sedan. BO Garlic & Shots ser på ytan ut som ett över genomsnittligt rockhak, men det är när man börjar skrapa lite på bandklistermärkena på dörren som man ser guldkornen under ytan.

Jag har gått hit regelbundet sen jag flyttade till Stockholm för snart tio år sedan. För en liten grabb från spenaten var det något särskilt med ett ställe som så uppenbart tog sig självt på liiite för stort allvar, men samtidigt kom hyfsat väl undan med det. För det första är allting på menyn, inklusive ett flertal sprit och ölsorter fullproppat med vitlök. För det andra har de lagt sig vinn om att försöka bygga en egen mytologi kring sina grundare, Bröderna Olsson, som pryder allt ifrån ena väggen till menyerna med sina trumpna miner. Men det verkar lyckas, för det är alltid svårt att få bord (de tar inte bokningar, utan bara drop in) efter klockan 18.30, och klientelet är blandat med en stark överton på skinnjackor, randiga tröjor och tatueringar.

Utöver min aningen pojkaktiga fascination för rockkultur och bra musik har det alltid dock varit maten som dragit hit mig. Inte i sig att den varit så värst bra, den är ganska mycket som man kan förvänta sig av ett rockhak – rejäl, fet och lite halvt igenomtänkt. Men de har förvånansvärt mycket vegetariskt och vegansk på menyn. Du hittar seitanribs, bönchili, hamburgare och för de som käkar lakto-ovo vegetariskt även halloumiwok och en hel del olika tillbehör som vitlöksbröd, vitlöksbönor, majskolvar, halloumifritters osv.

Det enda trista är att de tenderar till att slentrianmässigt slänga in (enligt mig) helt onödiga mejeriprodukter lite överallt som till exempel riven ost på chilin och äggmajonnäs i burgardressingen vilket gör att de veganska varianterna ibland blir lite fattiga (burgare med lite tomatsalsa på istället för dressing typ). Då osten på chilin inte är smält så skulle de lätt kunna byta ut den mot lite riven Jeezly eller Violifeost, och burgardressingen kan de enkelt göra på hemmagjord kikärtsmajonnäs eller köpt Oatly Ifraiche istället. Små detaljer som gör att de kommer långt för helhetsupplevelsen.

I övrigt är kvalitén på vegokäket okej, men inget galet. Seitanribsen har en lätt överkryddad smak, och tomatsåsen var inte så speciell. Burgaren är en klassisk, lite mjuk men god bönbiff som dock blir lite torr utan vitlöksdressingen. Du MÅSTE dock älska vitlök på det här stället… Alla bord har små knippen av persilja för att hjälpa dig att ta udden av det värsta innan du går hem.

Det som de samlar poäng på är dock att maten faktiskt finns och att det finns mycket! Bröderna Olsson visar att du absolut kan vara hårdrockare, vegan och känna dig helt normal ute på krogen på en och samma gång. Och de har gjort det sedan långt innan det blev tredigt. Kudos!

Priser:

XXX- Hot Garlic & Chili Beans 189:-

Garlic & Shots Seitan Garlic Vegan Rib Steak 225:-

Garlic & Shots Meatless Garlic Vego Burger (utan dressing för vegan!) 189:-

Vitlöksöl, mellan 49:-

Betyg:

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Re:bel – Poké bowls med stor potential

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Rebel Kitchen, Pajalagatan 54, Vällingby

Poké är en maträtt från Hawaii som i sin ursprungliga version består av ris och råmarinerad fisk, men i vegansk version görs med tofu. I poké bowls utökas den med grönsaker, såser och toppingar, och har via Kalifornien hämtats till Sverige. I Stockholm öppnade de första pokérestaurangerna under försommaren 2016, och de följdes snabbt av ytterligare en handfull. Under hösten tog så trenden steget ut från innerstaden, när krögarveteranen Erik Videgård öppnade Rebel Kitchen i Vällingby, en knapp halvtimmes tunnelbanefärd från T-Centralen. Restaurangen är belägen precis i utkanten av det stora köpcentrat, alldeles vid busstorget och t-banestationen.

 

 

Lokalen är bara ett par meter djup men desto bredare, och ytterväggen består helt av glas, vilket denna soliga eftermiddag gör att det närmast känns som att sitta i ett växthus. Båda kortväggarna är täckta av målningar, och i ena halvan av taket hänger ett dussintal runda rispapperslampor i mängder med olika färger och storlekar. Vid ingången finns den fyra meter långa disken där alla ingredienserna är placerade i kantiner.

En poké bowl består alltså av ett antal olika komponenter. Några färdigkomponerade rätter finns på menyn, och mitt sällskap väljer den enda som är vegetarisk. Den innehåller bland annat marinerad silkestofu, japanskt ris, romansallat och sjögrästopping. Säg att ni vill ha den vegansk, så slipper ni få den animaliska majonnäsen som annars ingår.

Jag föredrar menyns andra alternativ, att själv sätta samman sin rätt (den möjligheten benämns enbart ”bowl” här, aningen förvirrande), utifrån ett antal givna kategorier. I botten väljer jag saffranskokt råris som är blandat med gröna ärtor och knallröda, syrliga berberis-bär, och fyller på med friterad tofu med ingefära.

Sedan tillkommer en sås, och där finns det tyvärr bara en som är vegansk.

Till det väljs en grönsak, och här är det på sin plats att varna för att de kryddiga gröna bönorna är smaksatta med fisksås och ostronsås. Alltså återstår rostad majs och en blandning av edamamebönor, kikärtor och tärnad avokado som alternativ, och mitt val faller på den senare. Sedan tillkommer en sås, och där finns det tyvärr bara en som är vegansk, en sesam-chilidressing. Det hela avrundas med ett garnityr, där jag tar svarvade rotfrukter, och slutligen en kryddblandning eller annan topping. Mitt val blir dukkah, som är en mix av bland annat malda hasselnötter, sesamfrön och spiskummin.

Eftersom rätten består av så många komponenter är det några som sticker ut betydligt mer än andra. Tofun är suverän, med en friterad yta som ger ett rejält tuggmotstånd, och eftersom den är skuren i stora bitar är den mjuk inuti. Saffransriset är inte bara färgrikt utan också oerhört gott och krämigt, och bärens syrlighet är en fin kontrast.

Den friska sorbeten ger en svalka som är välbehövlig efter både chilins och solens värme.

Avokadoblandningen är naturell och smakar helt okej, men är inte särskilt intressant. De millimetertunna rotfruktsstrimlorna är liksom riset oerhört färgstarka och snygga, men smakerna tappas lätt bort, och även dukkah-smaken försvinner lätt. Dressingen är mycket god men har ett rejält tryck i chilin som lätt slår ut mildare smaker, och det är synd att det inte finns någon mer vegansk sås. Det hade nog gjort rätten som helhet mer rättvisa om fler av smakerna inte slagits ut av en så kraftfull dressing.

Från början såg det ut som om skålen inte rymde särskilt mycket, men rätten visar sig vara förvånansvärt mättande. Som avrundning väljer jag citronsorbet, som serveras toppad med några myntablad. Den friska sorbeten ger en svalka som är välbehövlig efter både chilins och solens värme.

Upplägget med att själv välja komponenter innebär förstås att det finns ett stort antal möjliga kombinationer, och därmed går det att besöka Rebel Kitchen många gånger och ändå äta något nytt varje gång. Det veganska restaurangutbudet i hela Västerort är erbarmligt litet, och Videgård gör en stark insats för att lyfta det. Trots att vissa ingredienser försvann smakmässigt är jag ändå mer än nöjd, och om en lyckas pricka in en klockren kombination kan detta sannolikt bli en utmärkt rätt. Men för det krävs det nog att det finns fler såser att välja mellan.

Priser: 

Poké bowl med silkestofu: 95:-

Egenkomponerad bowl med friterad tofu 92:-

Citronsorbet 30:-

Betyg:

Betyg 3,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Systrarna Marmelad – En smakexplosiv syrra som injicerar liv i rustika grönsaker

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Syster Marmelad, Mariagatan 16, Göteborg

Jag vet att jag kommer återvända till Syster Marmelad. Jag vet det så fort jag sätter mig. Att försöka fota de vackra tallrikspresentationerna en mörkruskig februarikväll, är ju rena förolämpningen. Och då återstår bara en lösning: Att återvända i sommar, då ett juniljummet uteserveringshäng kan sprida ljus över båd’ svartrot och libbsticka.

Syster Marmelad är som namnet antyder, en systerrestaurang till det gamla klassiska Kafé Marmelad tvärs över gatan, vid krogtäta Mariaplan i Majorna. Jag har fikat på Marmelad många gånger och käkat ciabatta, linssoppa och lasagne. Inget märkvärdigt, men vansinnigt gott kaffe.

Syrran på andra sidan gatan däremot, har sedan 2015 levererat krubb av en helt annan kaliber. Glöm gröna vågen-klassikerna Andrum och Solrosen! White Guide-premierade Syster Marmelad är en av Sveriges flottaste vegorestauranger. Och nästan hela menyn är vegansk, där enda undantaget är en ostbricka.

Svunna är de tider då finkrog betydde kypare och vita dukar. Syster Marmelad är fräsigt modern, med öppet kök, ruffiga trämöbler, väggmålningar och dekorationer i form av rostiga kandelabrar och faktiskt också kettlebells hängande från taket. Vid Klippan längre bort, finns inredningsbutiken Sockerbruket 6, som säljer rostig vintage till överpriser. Nånting i mig funderar på ett samband dem emellan.

Vi får våra menyer och blir informerade om att svartrötterna utgått för kvällen. Vi vill ha middagspaketet med sex mellanrätter, men eftersom det bara finns fem just i dag, får vi ett specialpris av servitrisen. Vi beställer in dricka och upptäcker att de två övriga sällskapen i lokalen, är på väg att bryta upp. Snart är vi de enda gästerna.

De gånger jag besökt finkrogar, har jag ofta gått därifrån med en lite skavande känsla.

Nina Simone sjunger för oss i högtalarna och vi väntar spänt på första anrättningen. Jag ska beredvilligt erkänna att fine dining är en lyx jag sällan unnar mig, men de gånger jag besökt finkrogar, har jag ofta gått därifrån med en lite skavande känsla. Var det värt pengarna? Var det verkligen så gott? Är det inte ballare med en spexig burgare trots allt?

I kväll är det inget som skaver. Inte det minsta. Exakt varje kubikmillimeter passar kanske inte just mina smaklökar, men sammantaget med mitt sällskap inräknat, är vi mycket imponerade. Första rätten heter Blomkål: Rostad blomkål, blomkålsbuljong, syrad blomkål, salicorne och torkad grönkål. En näpen liten anrättning med variationer på just blomkål, men med triljoner av smaker.

I botten en buljong som inte riktigt får fart, men ovanpå den ligger en skedstor klick blomkålspuré som är slätare än vispgrädde. Ljuvligt välsmakande, med det knastriga grönkålschipset som kontrast. Den lilla kvisten av salicorne, även kallad sjökorall, får representera de små smakernas betydelse.

Jag älskar röktrenden och denna rätt gör mig inte besviken.

Andra rätten går i sellerins tecken: Rökt rotselleri, syrad rotselleri, friterad rotselleri, svampterrin, ramslökskapris, svart vitlök och libbstickapulver. Den här rätten har lite mer kontraster än den första. Det finns många lager av smaker i tallriken. Överst knapriga sellerisnacks och i botten en saltsöt, nästan krämig svamp. Det här är min personliga favorit.

Tredje tallriken består av bakad persiljerot, persiljerotskräm, rökt malt, maltemulsion, örter och persilje- och lökpulver. Den här rätten är väldigt komplex och vågad. Jag älskar röktrenden och denna rätt gör mig inte besviken. Mitt sällskap snörper tveksamt med munnen, men jag drar gärna den palsternackslikande persiljeroten genom maltmajonnäsen.

Sista rätten heter Skocka och består av friterad jordärtskocka, jordärtskockspuré, torkad jordärtskocka och portersås, toppad med hjärtsallad med perfekt stadga. Vi har blivit informerade om menyn inte stämmer exakt överens med kvällens rätter och hjärtsalladen är ett av bevisen. Jag är ett stort fan av jordärtskocka, men till skillnad från blomkålsrätten, blir crescendot av skocksmaker lite för likriktat. Kvällens trevligaste rätter är de som bjuder på kontraster.

Mandel, nötter, glassliknande krämfyllning, puréer av sötma och med kikärtsmaräng som topping.

Som kompensation för att vi fick fyra rätter i stället för fem, blir vi serverade en extra dessert. Eftersom rätten inte står på menyn, lyckas jag inte riktigt lägga på minnet vad som ingår, trots att servitrisen berättar ingående om alla rätter. Men extradesserten är kvällens höjdpunkt. Mandel, nötter, glassliknande krämfyllning, puréer av sötma och med kikärtsmaräng som topping.

Den slår originaldesserten med hästlängder: Bakad butternutpumpa, limemarinerad spagettipumpa, vaniljkräm och pumpakärnor. Det är en ganska fadd sötmaupplevelse utan att något bryter av och rätten ser faktiskt riktigt, riktigt tråkig ut.

Vi lägger – pumpan till trots – en fantastisk middag till handlingarna. Nästa gång plånboken tillåter, faller valet på Syster Marmelad. Kanske testar vi den lite matigare brunchen eller bistromenyn med bränt morot i bröd eller en av alla gindrinkar den där ljumma, drömska junikvällen.

Med oss har vi dock en fundering: Varför lider vegetarisk finmat av proteinskräck, i tidevarv då tofu, tempeh och svenskodlade bönor trendar i livsmedelsbranschen? Den tanken låter vi gärna hänga kvar i köket på Syster Marmelad.

Priser:

Femrätters + dessert: Vanligtvis 550:- men på grund av omständigheterna 420:-
Dugges pilsner och stout: 59:- respektive 79:-
Alkoholfri lemonad, öl, vin och drinkar: 33-49:-

Betyg:

Betyg 4,5

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Scandwich – Macksimalt macksade mackor med mera

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Scandwich, Claesgatan 8 (Mitt Möllan), Malmö

Scandwich är mackstället som huserar i Malmös genom tiderna tråkigaste köpcenter. Platsen som Gud glömde. En plats vars avsaknad av besökare har varit dess signum. Men det är också vårt enda malmöitiska köpcenter där samtliga av foodcourtens 5 restauranger har veganalternativ. Vi snackar alltså om Mitt Möllan, ett stenkast bort från Malmös kändaste torg Möllevångstorget, vars foodcourt faktiskt visar sig ha blivit riktigt mysigt och fint sedan vårt förra besök.

En ensemble av smaker och texturer lika kaotiskt sammansatt som en målning av Jackson Pollock

På menyn finns 3-4 olika mackor, pommes och både alkoholfria och alkoholfulla drycker i form av öl, läsk, kombucha och äppelmust. Denna vecka finner vi en vegansk (Lingonvegan), en lakto-ovo-vegetarisk (Boooooomkål) och en, som Scandwich själva säger, köttsk macka. Menyn förnyas med några månaders intervaller.

Här är det inte uttryckligen brödet som spelar huvudrollen, även om brödet i sig är snudd på perfektion, utan det är toppingen i form av en ensemble av smaker och texturer lika kaotiskt sammansatt som en målning av Jackson Pollock, men som ändå lyckas hålla en röd tråd och kompletterar varandra likt Seth och Summer i The OC. Vi förstår snabbt att varje liten ingrediens spelar sin egen lilla roll.

Vi beställer in en Lingonvegan och en pommestallrik. På en stekt skiva surdegsbröd modell större får vi ett fyrverkeri av toppings i form av kantarellmajjo, sallad, linser, picklad broccoli, vinägerglaserade betor, rosmarinpistou, dressad kål och äpple, picklade lingon och rostad kavring. Vi snackar alltså om en kombo av syra, sötma, sälta, umami, mjukt, hårt och krispigt. Detta är mackan som slår rekord i flest positiva adjektiv. Det är bara så grymt bra genomtänkt.

På en stekt skiva surdegsbröd modell större får vi ett fyrverkeri av toppings

Låt oss prata lite om pommes. Denna så ofta misshandlade men ack så geniala form av potatis. Receptet är enkelt. Potatis, olja och salt. Men det är tillagningssättet och potatissorten som är nyckeln i dessa friterade potatisstavar. Något som Scandwich verkar ha lagt ner otaliga timmar och försök på för att få till en så bra slutprodukt som möjligt. Är det gott då? Ja, jag vill påstå att detta är ”pommes frites”-perfektion. Dessutom serveras det alltid med en vegansk dippsås, en milt chilismakande majonnäsig historia som sitter som hand i handske till dessa pommes.

Detta är inte mitt första besök på Scandwich. Jag tror att jag ätit samtliga av deras veganska mackor sedan de öppnade och alla har hållit exakt lika hög kvalitet. Att det sedan kostar 75:- för en macka är ett skämt. Smaker och kvalitet som detta kostar dig säkerligen runt 300:- på en flott restaurang, här får du samma upplevelse till ett fyndpris. Ska du äta något i Malmö som garanterat är gott så kommer Scandwich att leverera.

PRISER:

Lingonvegan: 75:-

Pommestallrik (stor): 50:-

Äppelmust: 30:-

BETYG:

Betyg 4,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Helens Sushi – Desserten är bästa rätten hos Helen

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Helens Sushi, Långholmsgatan 13, Stockholm

Redan innan Hornstull blev Stockholms veganvänligaste kvarter hade Helens Sushi en vegansk meny, och är givetvis ett högintressant besöksmål för Vegokommissionen. Som de relativa veteraner de är har jag rätt högt ställda förväntningar när jag kliver in i den ganska lilla lokalen och får ett bord i ett hörn. Det är nästan fullsatt och en enda servitris har fullt upp med att hinna med alla gäster. Hon är dock vid gott mod och tar sig tid att bjuda mitt sällskap som är stammis på några familjära kommentarer när vi får menyerna. Med tanke på restaurangens namn väljer jag sushi, som finns att få i nio eller elva bitar, medan min kamrat beställer gochuang tofu. Till det delar vi på en skål med edamamebönor.

Trots att det är trångt mellan borden är det lätt att samtala.

Det visar sig att servitrisens arbetsbelastning leder till rejäla väntetider, både innan vi alls får menyn, och sedan innan vi får beställa, och när vi väl gjort det glöms det gröna te som sällskapet beställt bort och serveras först långt efter att vi ätit klart. Det skulle helt klart behövts fler anställda för att undvika att gästerna blir sittande alltför länge, och medan vi väntar tar jag en titt runtom i lokalen. Båda kortsidorna är klädda med höga speglar, och belysningen består främst i ett värmeljus på varje bord samt några diskreta, uppåtriktade små lampor intill speglarna. Det är stämningsskapande, och trots att det är trångt mellan borden är det lätt att samtala.

 

 

 

Till slut får vi maten, och till sushin ingår en liten skål vegansk misosoppa. Den har en djup, fyllig smak och innehåller en hel del grönsaksstrimlor, och är riktigt god. Själva sushitallriken innehåller fem maki fyllda med främst gurka och avokado. Det är standardsmaker och jag hade gärna sett något mer eget, i synnerhet som även tre nigiri består av avokado. Dessa är rikligt överströdda med rostade sesamfrön som ger en fin smakbrytning.

Sesam är en ovanlig smak i glass men passar alldeles utmärkt.

Av övriga tre bitar har två tofukuddar och en shiitake. Det är gott, men sticker inte alls ut, och jag saknar variation. Min kamrats tofurätt beskriver han som att den har en tydlig chilismak utan att vara alltför stark, och med bra konsistens på tofutärningarna. Edamamebönorna toppas med mycket flingsalt, som sig bör.

 

 

Efter måltiden är jag långtifrån mätt, och trots att det inte står något om vegansk efterrätt i menyn tycker jag det är bäst att fråga, som den dessertfantast jag är. Tur är väl det, för det visar sig finnas en sesamglass. Den serveras som en tårtbitsformad triangel, garnerad med svarta sesamfrön, sirap, florsocker och ett par små bitar sesamkaka. Balansen mellan sötma och de rostade tonerna är ypperlig och glassen är delikat. Sesam är en ovanlig smak i glass men passar alldeles utmärkt.

 

 

Efterrätten gör dock föga för att minska min hunger, och att jag behöver äta mer när jag kommit hem för att alls bli mätt är inte okej. Att bli mätt är det minsta jag förväntar mig vid ett restaurangbesök, och även om sushin är förhållandevis billig hade jag hellre sett att det funnits större portioner till ett högre pris. Nu går det att beställa extra bitar för 15 kronor styck, vilket skulle göra det orimligt dyrt att köpa tillräckligt många för någon som har hyfsat stor aptit. Förhoppningsvis är de långa väntetiderna inte alltför vanliga hos Helens, men den här kvällen drar de ändå ned intrycket. Det som räddar Helens från ett underkänt betyg är den superba glassen.

PRISER:

11 bitar sushi inklusive misosoppa: 105:-

Gochuang tofu: 145:-

Edamamebönor: 40:-

Sesamglass: 65:-

BETYG:

Betyg 3

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Brewers Beer Bar – Ett unikt matkoncept med kittlande pizzor för vuxna smaklökar

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

Det var för snart tre år sedan som ett gäng gamla bryggare och krögare, bland andra Pelle Frost (Ölrepubliken, The Rover) och Mikael Dugge (Dugges Bryggeri), tog över restaurang Stearins lokaler på Tredje Långgatan och öppnade pub. På Brewers Beer Bar finns 14 kranar med spännande ölsorter som byts ut regelbundet, en omfattande flaskmeny, vin, cider och hela 15 olika alkoholfria drycker.

Lokalen ser ut att vara en gammal lägenhet, med trägolv och turkosmålade dörrposter och golvlister, och det skapar också en skön vardagsrumskänsla. Det turkosa bryter av perfekt mot de gråbruna betongväggarna, som utsmyckats med stiliserat tecknade bryggningsprocesser. Bardiskens framsida är täckt av affischer, i ett närmast decoupageliknande mönster.

…en hyllning till den urbana människan och dess fäbless för nörderi.

Kunde jag anlägga skägg, skulle jag vara den första att göra det. Det är klart man vill passa in bland grabbarna på Brewers. Skägg, keps, surdeg, mikrobryggeri. Ja, ni fattar grejen. Epitetet som börjar med H och slutar med ipsters kanske är ett förlöjligande av samtiden, men samtidigt en hyllning till den urbana människan och dess fäbless för nörderi. Ett slags street smart-akademiker, som omvärlden ska vara tacksam för.

Och utan dem hade vi kanske inte haft den underhållande veganpizzamenyn på Brewers Beer Bar. Fyra veganska pizzor finns att välja mellan och jag bestämmer mig för en Vegan Sunshine och mitt sällskap beställer Sweet Plant Feed, samt så klart pizzasalladen: En gigantisk hög med kål, rädisa, blomkål, granatäpple och nötter i en citron- och hasselnötsdressing. Riktigt kul tillbehör, mättande nog som en enskild rätt.

Vi får in våra pizzor, som redan vid första anblicken är en fröjd för ögat. Pizzan Sweet Plant Feed har en gyllengul bas av sötpotatis- och ingefärskräm och är toppad med tamarimarinerade champinjoner, strimlad vitkål, vårlök, färska cocktailtomater, chiliflakes och en cashew- och limeost. Allt under en närmast bisarr mängd koriander.

Det här är en riktig vuxenpizza. Den bittra cashewosten och den söta krämen kräver vana smaklökar, för att inte tala om koriander vars tvåliga smak delar befolkningen. Jag är inte helt förtjust i upplägget. Konceptet är lite för långt från det jag brukar kalla pizza, men mitt sällskap jublar.

Det är ostigt, sött, salt, rökt. Det är sting och samtidigt mjukt och lent.

Min egen Vegan Sunshine däremot, kittlar mina morrhår ordentligt. Tomatbas, smält ost, marinerade Oumph!-bitar, rökt paprika, oliver, gräslök och chilipeppar, toppat med flarn av ananas och en lite starkare ost. Det är ostigt, sött, salt, rökt. Det är sting och samtidigt mjukt och lent. Och surdegsbottnen ger en helt annan mustighet än en klassisk pizzabotten.

Vi är mätta efter pizza och sallad, men spanar ändå på kakdiskmonoliten bredvid oss. Alla tre desserterna är veganska: En choklad- och mockatårta, en citrontårta och den lite mindre tryffelliknande kakbiten Two Little Birds R.I.P, uppkallad efter vegankaféet på Andra Lång som la ner 2015.

Glazen är fin, men hade gärna fått bryta av mer mot den kompakta chokladen.

Vi väljer tårtorna. Att bli serverad den här typen av desserter är man inte bortskämd med som vegan, men om man ska vara lite kritisk så är nog chokladtårtan i stabbigaste laget. Det finns en bitter bismak som nog faller många i smaken, men personligen hade jag kanske föredragit något lenare. Mockan gör sig påmind på ett trevligt sätt. Glazen är fin, men hade gärna fått bryta av mer mot den kompakta chokladen. Kakan serveras med kaksmulor och en mycket trevlig kokossorbet, som tyvärr smälter ut snabbt och räcker inte hela kakan ut.

Om man ska sammanfatta besöket, kan man snabbt konstatera att Brewers Beer Bar verkligen inte är något dussinställe. Här erbjuds ett unikt matkoncept, som sannolikt inte påträffas någon annanstans i landet. Sorlet är najs, skäggen är trimmade, ölen delikat, lokalen gemytlig, uppvaktningen vid bordet oklanderlig.

Inom sin genre, det vill säga pub, nosar Brewers på en 5:a. Men om man tittar enkom på maten, finns det lite att jobba med. Desserterna behöver trimmas och vissa av pizzornas smakkombinationer är emellanåt mer roliga än lämpliga. Visst är det skillnad på pizza och pizza, men likväl ställer jag mig frågan: Kan pizza någonsin nå ända fram?

PRISER:

Pizza: 145-150:-
Sallad: 50:-
Dessert: 70:-
Öl: 33:- och ända upp till 400:-
Alkoholfritt: 25-35:-

BETYG:

 

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Gro – Grönsakerna, och köket, står i fokus

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Gro Restaurang, St Eriksgatan, Stockholm

Gro är ett ställe som gör skäl för sitt namn. Här sätter man grönsakerna mitt i fokus och försöker hitta kombinationer som förhöjer och lyfter fram grönsaker och andra råvaror som är i säsong och som funkar bra ihop. Ingen unik idé i Stockholms restaurangvärld 2017, men ändå väl utfört.

Det är kul att se hur trenden att laga fine dining med fokus på grönsaker och det vegetariska ökar. Flera av Stockholms större och finare restauranger erbjuder idag vegetariska eller vegansk avsmakningsmenyer som alternativ, och en del restauranger som till exempel Fotografiskas har satt grönsakerna i första rummet. Även om Gro inte är en helvegetarisk restaurang så har de satt den växtbaserade menyn likvärdig med blandkostarnas, och det första gästerna får göra när de får menyn är att välja mellan två färdigkomponerade menyer – en för vegivorer och en för omnivorer (deras ordval).

Vegivormenyn är var inte helt vegansk vid vegokommissionens besök, men gick lätt att ändra efter önskemål. Desserten på svartvinbär, brödkryddor och yoghurt byttes ut mot två sorters körsbär med två sorters mandel. I övrigt serverades morot med röda linser och havtorn till förrätt, rödbeta med mandel och kapris till mellanrätt och kruskål med hasselnöt och curry till huvudrätt.

Det är lite som att sitta hemma i ett vardagsrum med öppen kökslösning och bli servad.

Gro är som sagt närmare fine dining än en vanlig mellanprisad restaurang, även om känslan på lokalen drar mer åt mellanskiktet. Det innebär bland annat att maten också drar åt det mer experimentella och utforskande. Allt är också benhårt säsongsbaserat och menyn byts löpande ut. Varje rätt framstår snarare som ett sätt att utforska huvudråvaran och få ut det mesta ur den, snarare än att gå efter en klassisk tallriksmodell. Det tydligaste exemplet på det var kanske rödbetan som serverades med en mandelkräm och friterad kapris. Väldigt enkelt men också ofantligt gott. Men du som äter ska också vara öppen för att äta en halv ugnsbakad rödbeta med lite smakförstärkare som en rätt. En stark rekommendation är att köpa vinpaketet för deras intressanta utbud av naturviner som ger maten en extra dimension.

Servicen var mycket trevlig, och det faktum att köket ligger öppet och avskalat mitt i den ganska lilla lokalen ger ett intimt intryck när både kockar och service hela tiden kilar mellan köket och borden. Det är lite som att sitta hemma i ett vardagsrum med öppen kökslösning och bli servad. Trevligt, men kan var lite påträngande om man har en romantisk middag! Är du dock ute efter grönsaksbaserat matnörderi och en personlig upplevelse där kocken är lika delaktig som såsen på tallriken så är det här stället för dig!

Pris:

4 rättersmeny: 500 kr

Betyg:

Betyg 4

 

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Feca – Brett italienskt utbud på Södermalm

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Feca, Torkel Knutssonsgatan 35, Stockholm

Stockholm svämmar över av italienska restauranger, det märks inte minst under min promenad genom Gamla Stan på vägen till kvällens middag, men det veganska utbudet är oftast obefintligt. Ett undantag är Feca, som för ett par år sedan bestämde sig för att införa veganska rätter. De provade sig inte fram genom att plocka in någon enstaka, utan slog på stort direkt med en hel rad olika rätter, mest pizzor och pasta men även förrätter. Sedan dess har menyn växt ytterligare, och det har gjort Feca till ett välkänt namn bland huvudstadens veganer. Restaurangen är, till skillnad från de flesta andra pizzerior, ägd av italienare, och det märks. Lokalens väggar pryds av hundratals föremål, från fotbollströjor, sportrelaterade tidningsurklipp och gamla idolfoton till mängder av bilder på vespor. En jättevespa är målad på en av väggarna.

 

 

Jag lägger märke till att alla besökare får både den veganska menyn och den separata animaliska diton, ett lika enkelt som briljant sätt att normalisera den djurfria maten och förhoppningsvis få även gäster som inte planerat det att välja en vegansk rätt.

Stjärnan här är utan tvekan peston som är oerhört smakrik.

Min måltid inleds med en bruschetta med finhackad tomat, toppad med en tunn skiva rökt tofu som täcks med pesto. Det hela toppas med riven parmesanost. Själva brödet är gott, tofun likaså men stjärnan här är utan tvekan peston som är oerhört smakrik. Jag har ätit bruschetta på många restauranger, vissa gånger har brödskivan varit närmare 25 centimeter bred men här är den ungefär en decimeter. Det ser lite väl litet ut vid första anblicken, men med tanke på att pasta vanligtvis är rejält mättande är det antagligen fullt genomtänkt.

 

 

Som huvudrätt väljer jag just pasta, närmare bestämt en rätt med veganska jätteräkor. De flesta av de tretton pastarätterna på menyn är varianter av animaliska motsvarigheter, och Feca använder flitigt vegansk bacon, kyckling, färs och liknande. Tortiglioni och de sannolikt sojabaserade räkorna samt små avokadobitar serveras i en krämig sås.

Som väntat är potatisen en superb pizzatopping.

Själva räkorna ger ett stort tuggmotstånd men smakar inte mycket alls. Pastan är perfekt kokt och riktigt god, och såsens gräddighet och fina smak lyfter rätten ordentligt. Med några lite mer smakrika ingredienser än räkorna hade detta varit en suverän rätt, nu är den definitivt bra men ger ändå känslan av att någonting saknas.

 

 

Två desserter finns det på menyn, panna cotta och glass. Jag väljer det senare och får en kula god vaniljglass försedd med en oerhört god chokladsås med fina hasselnötstoner och toppad med vispad grädde. Själva glassen är bra men långt ifrån fantastisk, här är det återigen såsen som gör rätten.

 

 

Det finns många pizzerior i Stockholm som har veganskt utbud, men det går förstås inte att låta bli att besöka en italienskägd dito utan att prova på deras. Liksom med pastarätterna är många av de tio pizzorna veganiserade tolkningar av några av de som finns på en animaliska menyn, och därmed förekommer vegokött även här. Jag väljer dock att köpa med mig en Patate con verdura, som förutom tomatsås och mozzarella innehåller potatis som är en av mina favoritingredienser på pizza, samt grillad paprika, aubergine och zucchini, samt rucola och parmesan. Bottnen är föredömligt tunn, osten och såsen goda. Som väntat är potatisen en superb pizzatopping, och här är den skuren i klyftor som blir ljuvligt krämiga och får en otippat söt smak. Fantastiskt gott! Även de grillade grönsakerna är goda, men det är lite väl få bitar och de hade gärna kunnat tillagas en aning längre. Trots det är detta en av de godaste pizzor jag har ätit i Stockholm.

Feca bör vara ett givet mål för alla som gillar italiensk mat, men priserna är möjligtvis en aning i överkant, i synnerhet för desserten, vilket drar ner betyget lite grann.

PRISER:

Bruschetta 79:-

Pasta gambero 169 :-

Glass 79:-

Pizza patate con verdura 140 :-

BETYG:

Betyg 4

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Barley’s Food Factory – Trendig och stilsäker burgerkrog

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Barley’s Food Factory, Kvilletorget 20, Göteborg

Popcornskålen ställs på bordet så snart vi satt oss. Det är en enkel välkomstgest som omedelbart sätter tonen. Den skäggprydde servitören känns familjär och vi beställer IPA, porter och KRAV-märkt pilsner.

Barley’s Food Factory öppnade 2015 av krögaren Stephan Flodman. Tidigare ägde Flodman veganpizzahaket Kellys på Andra Långgatan och sedermera den minst lika veganvänliga krogen L’Assassino på samma gata. Men det var i det snabbt växande området kring Kvilletorget på Hisingen, som Flodman såg sin chans att slå på stort.

Barley’s Food Factory är en modern krog med mycket attityd. Inredningen är en mix av betong, grafitti, träbänkar, plåtlampor och vintagemöbler. Ur högtalarna strömmar 60-talspop på en behaglig nivå. Vi ögnar igenom menyn och finner två sorters burgare, jackfruitfajitas, rostad majssoppa, pommes frites, sweet potato fries, friterad blomkål och fem sorters aiolidiper. Aiolin är egengjord, berättar vår skäggige servitör.

Soppan är perfekt krämig och bjuder på en söt ton av kokos.

Mitt sällskap beställer fajitas och majssoppa. Själv älskar jag burgare och väljer den rökiga sojaburgaren från Vegme. Vegme är en ny lirare på marknaden och gillar man köttig veganmat, är den här burgaren det bästa man kan köpa för pengar.

Maten tillagas i öppet kök, som överraskande nog inte är minsta bullrigt, och snart hugger jag in på både burgare och majssoppa. Soppan är perfekt krämig och bjuder på en söt ton av kokos. Mitt sällskap lovordar sina fajitas. Fyllningen serveras i en puttrig panna och med varma tortillabröd bredvid. Konsistensen på jackfruiten är lite för slajmig, konstaterar jag efter ha tjuvsmakat. Och det saknas något kallt och syrligt som bryter av.

Vegmeburgaren levereras i ett fralligt bröd, med vegansk kokosost, BBQ-dressing och grönt. Även om Vegme som produkt är riktigt fin, skulle jag önska lite mer saftighet i presentationen. Jag vill ha kletiga fingrar och smältost i drivor. Jag har dock valt tryffelaioli som tillbehör och jag dippar både sweet fries och burgerbrödet i den.

Jag tror bestämt att detta är den godaste burgaren i stan.

Jag känner mig väldigt nöjd när jag slickar i mig det sista av aiolin. Stereon spelar Hollies och i den rymliga lokalen, sorlas det trivsamt. Flodman själv går runt och serverar och småpratar. Jag tror bestämt att detta är den godaste burgaren i stan. Lite mer dressing önskas, för den där extra saftigheten. Och kanske, kanske vägs de små defekterna upp av en portion len och syrlig mangoparfait med kaksmulor och kikärtsmaräng.

Barley’s Food Factory sniffar på toppbetyget, och det är kanske gott nog för en ung krog på Hisingen, men i framtiden förväntar jag mig det lilla extra. Och Barley’s har god chans att hitta hem.

PRISER:

Vegmeburgare med sweet potato fries och aioli 142:-
Jack Fruit Fajitas 98:-
Roasted Corn Soup 64:-
Mango Parfait 58:-

BETYG: 

 

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Totemo Ramen – Nördig och smarrig nudelsoppa vid St Eriksplan

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Totemo Ramen, St Eriksgatan 70, Stockholm

Ramensoppan är förutspådd att bli nästa hamburgare. En rätt som trancenderar sin tallrik, trenderna och snarare blir en kultur. Något folk startar bloggar om och tatuerar in på underarmarna. Om du frågar Daniel Chang, mästerkocken bakom legendariska Momufuku Nishi i New York, smaken i The Impossible Burger och det geniala (om än dock väldigt köttiga) matprogrammet In The Mind of a chef, eller för den delen hela japans befolkning är saken given. Men kommer Stockholmarna att hålla med?

Nå det börjar i alla fall röra på sig. För något år sedan öppnade Stockholms första rena Ramenrestaurang på Södermalm, och för några månader sedan öppnade också Totemo Ramen i en pytteliten bakficka på St Eriksgatan, strax innan bron sett från St Eriksplan. Själv är jag en väldigt nyfiken, men hyfsat orutinerad ramenätare, så jag har försökt att förstå mig på vad som egentligen är grejen. Det är ju långt ifrån den första nudelsoppan världen skådat? Vietnameserna har sin Pho och både thailändare och kineser är välkända att sörpla nudlar med buljong eller kokosmjölk.

Två jättelika kastruller med buljong står på konstant kokning, de har ingen stekhäll utan bryner kött och currybaserna med en skärbrännare.

Ramensoppan finns i flera olika regionala variationer i Japan och kan vara allt ifrån starkt currykryddig till mild men med djup umamibuljong. Den är nästan alltid kokad med någon form av kombutång och shiitakegrund i buljongen, och gärna olika sorters kyckling eller fläskben för att ge den kropp. Vi vegoätande människor försöker självklart undvika de delarna, men de behövs verkligen inte för att skapa en djupt tillfredsställande buljong. Nudlarna är alkaliska, dvs de har ett lågt PH värde vilket gör att de håller konsistensen väl i soppan, till skillnad från europeisk pasta som ofta kokar sönder när de legat för länge i vätska.

Totemo Ramen har tagit ramensoppan och nördigheterna kring dem till sin spets. De har till och med en logotyp som är en uppenbar hyllning till Det Flygande Spaghettimonstret. Lokalen är som sagt extremt liten, med kanske 10 stycken sittplatser utmed väggarna och baren i ett ca 15-20 kvm stort rum. Bakom baren ligger köket där de två kockarna/ägarna/eldsjälarna håller serveringen öppen mellan 11 och 14 på vardagar. Två jättelika kastruller med buljong står på konstant kokning, de har ingen stekhäll utan bryner kött och currybaserna med en skärbrännare. Sopporna rörs snabbt ihop på beställning och toppas med färska ingredienser. Det finns fyra olika kombinationer som alla kan fås med tofu, kyckling eller fläsk. De har en vegetarisk soppa baserad på svamp som är vegansk men jag har även ätit den kryddigare ”Spicy ramen” med tofu som även den gick att få vegansk.

Sopporna är riktigt goda. Och det är tur, för de får en glömma att det är så sjukt svårt att få bord och obekvämt att sitta och trängas i den lilla lokalen. Buljongerna är komplexa, nudlarna har precis rätt tuggmotstånd och trots att det egentligen mest är buljong, lite grönsaker och nudlar så blir man rejält mätt. Det enda jag egentligen har att klaga på är själva tofun som är väldigt smaklös, platt och ganska ful. Här borde de väl rimligtvis kunna hitta något bättre alternativ? Priserna ligger högt för att vara lunch, men det kanske man får acceptera nu förtiden?

Oavsett vad, rekommenderar Vegokommissionen absolut ett snabbt besök hit för alla nudelsugna veganer och blandkostare alike. Men kom tidigt eller ta take away!

Priser:

Spicy Ramen 145:-

Vegetarian Ramen 125:-

Extra nudlar 35:-

Betyg:

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes