Archive | Recensioner

Recension: John Scott’s Stable – Tofu plus tofu skapar en hyfsad pubmiddag

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

John Scott’s Stable, Kyrkogatan 33, Göteborg

Egentligen borde pubkedjan heta Jacobina Scott’s. Det var hon som var tomtägaren i det som på 1800-talet kallades Engelska kvarteret på Avenyn. John var henne make. Om namnvalet handlar om att John ligger bättre i munnen eller om det i sedvanlig ordning handlar om att mansnamn har en annan pondus, låter jag vara osagt. John Scott’s är i alla fall det namn som stod på skylten, när den första puben öppnade på Avenyn 2012.

Ambitionen är att erbjuda ett alternativt vardagsrum, har vd:n Peter Bronsman sagt, så till den grad att man kan lösa bostadsbristen. Skojsamt så klart, men kanske en aning kontroversiellt. Vardagsrumskänslan är dock inte långt från sanningen, om man med vardagsrum syftar på brittisk pubkänsla med chesterfieldliknande inredning. John Scott’s karaktär kan jämföras med konkurrenten Bishops arms på den punkten.

Det ser inte mycket ut för världen från gatan, men här inne gömmer sig en trevåningspub inklusive takterass.

John Scott’s blev ganska snart en kedja och finns på fyra platser i Göteborg, samt en i Partille, en i Stockholm och faktiskt också en i Marbella. Vill man lira bowling är det Partille som gäller. Vill man käka vegansk mat, faller valet utan tvekan på John Scott’s stable på Kyrkogatan.

Jag har ätit på John Scott’s tidigare, på flaggskeppet på Avenyn. Då erbjöds Fry’s färdiga burgare med ketchup som enda tillbehör. Några år senare har utbudet uppgraderats med en lite mer veganvänlig karaktär. Efter att ha studerat menyerna på de olika pubarna, vann alltså stallet på Kyrkogatan kampen om vegankunderna.

Det ligger i min natur att undvika Göteborgs kära paradgata, så det känns lite bättre i själen att smyga in genom den diskreta porten på Kyrkogatan. Det ser inte mycket ut för världen från gatan, men här inne gömmer sig en trevåningspub inklusive takterass. Baren är placerad i mitten av ett atrium och längst upp, på terassen, finns dess glastak varigenom man kan se baren.

Det är soligt och ljummet denna onsdagkväll så vi tar trapporna till terassen och passerar de omtalade vardagsrummen på vägen. På grund av atriumtaket är terassen inte särskilt stor, men trivsam och dynamiskt uppbyggd. Här finns också en mindre bar där vi beställer både dryck och mat. På menyn finns två veganska huvudrätter och lite överraskande nog också en dessert. Jag kan inte minnas att jag någonsin ätit en vegansk dessert på en brittiskt inspirerad pub. Det återstår att se om det smakar.

På veganfronten serveras burgare och panerad tofu. Burgaren beskrivs som barbequemarinerad tofu med vegansk majonnäs, sallad, tomat, rödlök, saltgurka, dipsås och pommes frites. Den fish & chipsliknande rätten är baserad på panerad tofu marinerad i citron, salt och nori, serverad med pommes frites och vegansk aioli.

Upplevelsen är något karg och den lilla persiljekvisten väger inte upp intrycket.

Burgaren finns i storlekarna 180 gram och 350 gram. Mitt sällskap väljer den mindre varianten och själv kör jag på panerad tofu. Vi sippar på varsin öl och lyssnar på både måsar och ett gladlynt after worksällskap i soffgruppen bredvid oss. Sommarkänslan är påtaglig. Vi får in maten och jag kan omedelbart konstatera att den panerade tofutallriken saknar något grönt. Upplevelsen är något karg och den lilla persiljekvisten väger inte upp intrycket.

Men så pjåkigt är det trots allt inte. Något slags variant av fish & chips kan jag inte erinra mig om att jag inmundigat i Göteborg tidigare. Jag hugger in på det som beskrivs som citron- och norimarinerad tofu. Paneringen är krispig och lagom tjock. Det är en skön känsla att sätta kniven i den. Men den känns inte minsta marinerad. Jag tar en tugga och på tungan landar en bit naturell tofu, som plockad direkt från sin förpackning. Ingen citronsmak, förutom den jag själv droppat över med medföljande citronskivor. Och definitivt ingen norismak. Nori är en alg som i vanliga fall kan sätta en havston på maten.

Men barbequesåsen som tofun geggigt och göttigt är dränkt i, är god och höjer rätten rejält.

Aiolin är tämligen klanderfri. Vi gissar på egengjord aqua fabamajonnäs, det vill säga ett slags emulsion baserad på spadet från kikärtor på burk. Jag försöker förnimma en vitlökssmak, men har svårt att hitta den. Jag måste erkänna att jag gärna sett en remouladsås i stället och tänker att steget är inte så långt när man ändå bemödat sig med att göra egen majonnäs. Så jag sammanfattar min rätt med att det finns mycket förbättringspotential: tydligare norismak, remouladsås och kanske några salladsblad.

Mitt sällskap har både ris och ros att säga om sin burgare. Att själva burgaren skulle bestå av en skiva tofu, hade vi så klart på känn och det kan ju verka lite spartanskt. Men barbequesåsen som tofun geggigt och göttigt är dränkt i, är god och höjer rätten rejält. Majonnäsen är samma som aiolin och dipsåsen tycks också vara samma. Aioli, majonnäs, dipsås = tre namn på samma sak. Lite svagt, konstaterar vi.

Efter en måltid som vi ändå på något sätt tycker är duglig, med tanke på att brittiska pubar sällan kan leverera över huvud taget, beställer vi in desserten. Den beskrivs som choklad- och jordnötsganasch serverad med pistagekrust och blåbärscoulis. Vi funderar lite på vad det kommer innebära. Är inte ganasch ett slags glasyr? Vad är då själva kroppen i rätten gjord av?

Smart sätt att göra en snajdig dessert med enkla medel.

När vi får in fatet blir vi glatt överraskade. En snygg liten chokladkaka dekorerad betydligt mer luxiöst än man kan förvänta sig av en pub. Själva kakans ytterhölje består av en hård, tjock och mörk choklad, som ger en känsla av ischoklad. Inuti gömmer sig jordnötssmör. Pistagesmulor toppar kakan och på tallriken finns även de små pluttarna av tjock blåbärsås. Smart sätt att göra en snajdig dessert med enkla medel.

Det knixiga blir nu att bedöma besöket. Avsaknaden av det som borde karaktärisera en variant av fish & chips samt de tre majonnäsernas fantasilöshet, sänker omdömet. Men att göra vegansk mat mer tillgänglig på den här typen av pub, ökar betyget med ett halvt poäng. Detta är mat man beställer när man ändå råkar vara här.

PRISER:

Vegansk tofuburgare: 159 kronor (lunchtid 129 kronor)
Panerad tofu: 155 kronor
Choklad- och jordnötskaka: 65 kronor
Höga kustens fatöl: 45 kronor

BETYG:

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Spice – En sushirestaurang som serverar popkonst på tallrik

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Spice sushi, Linnégatan 44, Göteborg

Lägg ut ett ark med nori, sprid ut ris och grönsaker. Rulla ihop, kapa och placera i en vit frigolitlåda. Håva in 100 spänn och saken är ur världen. Det är ungefär den relation många har till vegansk sushi. Tio trötta bitar maki eller nigiri, med gurka, avokado och tofuhattar. Det är billiga ingredienser som gör måltiden närmast provocerande banal.

Den ädla sushikonsten har i Sverige reducerats till snabbmat som man plockar upp från själlösa kvartershak, och för veganer har få restauranger brytt sig om att ersätta fisken med något som känns lika prisvärt. Men så måste det inte vara. Sushi kan – och ska – vara så mycket mer. Och det är jag ofantligt sugen på att undersöka.

Jag förnimmer hopp, även om förväntningarna är låga.

I sociala medier har mitt öga obarmhärtigt sökt sig till bilder från en sushirestaurang som verkar spela i en annan liga. Spice sushi på Linnégatan tycks presentera popkonst på tallrik och det är något jag bara måste bevittna. Bilderna på internet med alla färger och blommor ser lajbans ut, men kan de servera något motsvarande till en vegan? Jag förnimmer hopp, även om förväntningarna är låga.

Det är en av de där kylslagna majkvällarna som vi begåvats med 2017. Det är högst motvilligt vi ens befinner oss utomhus, men promenaden längs Linnégatan är trots allt ganska kort. Vi finner Spice sushi på nummer 44 och slinker in. Det första som slår mig är att lokalen är mycket mindre än jag tänkt mig. Den är inte större än vilket snabbställe som helst. Men när chocken lagt sig, spricker mitt ansikte upp i ett nyfiket leende. Spejsigt, är det första ord som kommer till mig.

Men det är ändå ganska långt ifrån det hav av neonljus som framställs på hemsidan.

Väggarna är täckta av bildtapeter, affischer, videoprojektioner och röda ljusslingor. Man kastas genast in i något slags japansk storstadsmiljö. Kulört belysning skapar en skön kvällsstämning och de svarta, stilrena möblerna ger en fräsig känsla. Men det är ändå ganska långt ifrån det hav av neonljus som framställs på hemsidan.

Vi blir genast välkomnade av en servitör som visar oss till ett bord närmast fönstret. Han ber att få berätta om menyn och vi avbryter snabbt och frågar om det veganska. Han börjar guida oss genom rätterna och förklarar ingående vad vi kan beställa: kockens val och en rätt som kallas Spice maki veggie – friterad sushi. Högintressant, tänker vi, och beställer hela rubbet.

Det finns flera förrätter på menyn, men vi nöjer oss med edamamebönor. Med den följer en skål animalisk majonnäs som vi inte hade räknat med, men vi ställer den bara åt sidan. Bönskidorna är hett smaksatta och det bränner till på läpparna varje gång man lirkar ut bönorna. Vi svalkar oss med den japanska ölen Asahi, som fyller sin funktion men smakmässigt går obemärkt förbi.

Vi skålar och känner oss oerhört traditionella.

Tillfället kräver sake, varmt risvin, även om det kanske inte är min favoritdryck. Vi blir rekommenderade den billigaste i menyn, Chishima, och den ska enligt servitören inmundigas strax före huvudrätten. Han kommer fram med två små koppar och häller upp ur en minikaraff. Vi skålar och känner oss oerhört traditionella. Men gott är det kanske inte.

Trots att det spelas 80-talspop, vilket jag för all del tycker är väldigt trevligt, är det lite obekvämt tyst i lokalen. Det enda sällskapet förutom vårt, består av fyra personer som tar uttrycket ”låt maten tysta mun” på största allvar. Vi fnissar lite och viskar oss igenom kvällen.

Så är det då dags. Nu ska vi få se om den veganska sushin kan matcha bilderna på hemsidan. Och det gör den. Vi får in en stor, svart planka med båda beställningarna tillsammans. Ris toppat med tofuhatt, avokado, paprika och tomat liknar det konventionella upplägget, men tillbehören vässar rätten några hundra procent. Strimlad rödbeta, picklad rättika och rädisa, wakamesallad, rosa blommor och så klart wasabi, förvandlar plankan till ett litet konstverk.

Alfalfagroddar som topping gör rullarna extra krispiga.

Den andra rätten – de friterade makirullarna – är oerhört spännande. Friterad tofu? Funkar det? Oh ja, det är riktigt kul att få något att bita i, något som frasar till, i stället för allt det kalla och klibbiga som hör sushiköket till. Alfalfagroddar som topping gör rullarna extra krispiga. Men veggie maki ensamt, utan de färgsprakande bitarna i kockens val, hade nog varit en ganska enformig anrättning.

18 bitar senare och vi är båda lagom mätta. En efterrätt hade absolut fått plats, men det finns inget på veganfronten att erbjuda. Med notan följer två lyckokakor och med deras budskap om en lycklig fortsättning, lämnar vi Spice bakom oss och skriver in ännu en trevlig middag i protokollet.

PRISER:

Edamamebönor: 49:-
Chefs sushi selection: 149:-
Spice maki veggie: 189:-
Asahi (öl): 59:-
Chishima (sake): 15:-/cl

BETYG:

Betyg 4

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Simba – Med pannkakor som redskap blir maten ett sätt att umgås

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Simba, Sankt Eriksgatan 3, Göteborg

Det är inte Avenyn. Det är inte Linnégatan eller Andra lång. Och inte heller Magasinsgatan. Simba ligger lite avsides från de klassiska restaurangstråken, men är icke desto mindre fylld till bredden en lördagkväll som denna. Östafrikanska Simba hittas på Sankt Eriksgatan vid Lilla Bommen, mittemot Göteborgsoperan.

Inte sällan har man slagit upp kokböcker och lagat rätter med namnet Afrikansk gryta. Det är lite av en skymf att klämma in en hel kontinent i ett och samma lilla recept, men tyvärr tillhör det snarare regel än undantag att göra den sortens generaliseringar. Simba är en eritreansk och etiopisk restaurang och bjuder givetvis in till just den matkulturens särprägel.

Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda.

Jag har ätit på eritreanska och etiopiska restauranger tidigare, bland annat i Utrecht i Nederländerna, men inte varit helt imponerad. Som vegan kan man sällan förvänta sig något tuggigt att sätta tänderna i. Snarare finns det en överhängande risk för barnmatsupplevelse. Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda. Simba har dock ett rykte om sig att erbjuda det där lilla extra, både när det kommer till mat och inredning.

På Simba bör bord bokas och så har vi gjort. Det är lite ruggigt ute, men så fort vi kliver in i Simbas magiska värld, är små bekymmer som det stormiga Göteborgsvädret helt bortblåsta. Vi blir visade till ett runt bord, för alla sju i vårt sällskap. Mat är ett sätt att umgås och ingen tvingas sitta ensam i utkanten av ett långbord. Vi beställer in drycker och jag väljer det kenyanska ölet Tusker. En del av mig vill testa alen med mangosmak, men jag minns den där bananölen i Utrecht, som jag testade på skoj för ett par år sedan. Det var inte mitt stop av öl.

Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla.

Mitt sällskap beställer in cocktails, vin och alkoholfri öl och vi kikar på menyn. Hemsidan har utlovat veganska alternativ. Krokodil finns där, bredvid förrätter som linssoppa och sambusas, som är ett slags grönsakspiroger. Men vi är bara intresserade av Veggie bejajneto – sex etiopiska rätter som delas med bordskamraten.

Medan vi väntar ser jag mig omkring. Vi sitter i mitten av det största rummet och det finns flera vrår och avdelningar. Belysningen är dämpad, färgerna drar åt terrakotta och väggarna är smakfullt utsmyckade med trämasker. Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla. Jag både vill och inte vill använda begrepp som exotiskt, men det kryllar inte av östafrikanska restauranger i Sverige, så känslan är kanske ändå befogad.

Överraskande är också ett ord som kan passa, för när maten kommer in, tappar vi alla andan för några sekunder. Gigantiska, flätade fat ställs mellan oss och det doftar helt fantastiskt. Visuellt slår presentationen det mesta jag sett och smaklökarna liksom krullar sig av förväntan. Vår servitör berättar ingående vad som serveras, men det är lite klurigt att komma ihåg detaljerna.

De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet.

Botten av det stora fatet är täckt av den särskilda sura pannkakan injera, som är typisk för det eritreanska och etiopiska köket. Man äter med injeran i stället för bestick. På fatet ligger också två injera ihoprullade och vi hugger in, med varierande tekniker. Meningen är att man ska ta en bit av injeran och nypa upp maten med den. Gärna mata varandra också, för det där extra lilla myset.

Botteninjeran är täckt av små skålar och vi nyper efter bästa förmåga. Rödbetor, sötpotatis, flera linsröror och även röror som jag inte riktigt kan identifiera. De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet. Kraftiga smaker utan att munnen brinner upp. Salt och sött och så klart berbere – en kryddblandning som bland annat består av ingefära, kryddpeppar, kardemumma, korianderfrö, bockhornsklöver, muskot, kryddnejlika, spiskummin, paprika och chili.

Det rycker lite i min gaffelhand, men jag lyckas härda ut med mitt taffliga nypande. Vi länsar fatet med nöd och näppe. Det är för gott för att lämna, även om vi är ordentligt mätta. Och dessertmagen är ju en egen magsäck sägs det, så efter en stund vill vi testa mangosorbeten. Jag är inget stort fan av sorbet, men denna pärla överraskar. Len, krämig mango och färska frukter avslutar en riktigt skön middag. Mitt tidigare raljerande om barnmatspuré, är en inställning som jag begraver för alltid.

PRISER:

Veggie Bejajneto: 175:-
Mangosorbet 85:-
Tusker: 65:-

BETYG:

Betyg 4

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Café Milano – bra läge, tristare mat

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Café Milano, Kungsträdgårdsgatan 18, Stockholm

Jag har redan tidigare kritiserat det bristfälliga utbudet på italienska restauranger i Stockholm, så när jag fick syn på att Café Milano har en vegansk pizza på menyn (som inte är en margarita eller marinara) blev jag såklart nyfiken. Dessutom är denna krog belägen precis intill Kungsträdgården, och här i city är det förhållandevis ont om vegansk mat på restaurangerna, så kanske detta kan vara ett bra val?

Jag har bokat bord, och redan när jag anländer och blir visad till det görs servicen mer personlig genom att servitrisen upprepade gånger tilltalar mig med namn. Det är nästan på gränsen till att det känns överdrivet. Direkt innanför entrén sträcker sig en mindre matsalsdel åt båda sidorna, medan några trappsteg leder upp till den större delen av restaurangen, där även baren finns. Där uppe är det sorligt, men mitt bord är beläget i den nedre delen, och här är det behagligt låg ljudnivå. Väggen vid bordet är prydd med oräkneliga inramade målningar, foton, vykort och teckningar i vilt skiftande storlekar och med än mer varierande motiv.

Min pizza serveras bara några minuter efter beställning. Det visar sig att det som i menyn beskrivs som ”grillade grönsaker” är en handfull bitar zucchini och aubergine. De är väldigt mjuka, vissa närmast mosiga, och några av dem är rejält översaltade. Den rostade potatisen är skuren i ganska små bitar, och märkligt menlös. Det finns knappt någon rostad smak, och även här har det saltats för mycket. Osten smakar inte heller särskilt mycket, men är ganska trevligt seg utan att vara klistrig.

Själva pizzabotten är god och tunn, men svårskuren. Att försöka skära den i bitar och samtidigt förgäves undvika att tallriken halkar omkring på marmorbordet blir ibland smått pinsamt. Den klart bästa delen av toppingen är de tunt skivade körsbärstomaterna, som är ljuvligt söta och saftiga. Det hela pryds av en frikostig mängd rucola. På bordet finns en flaska olivolja, och jag ringlar på en hel del för att lyfta smaken, men inte ens det gör grönsaksbitarna mer intressanta. Hur som helst blir jag mätt, pizzan är stor men inte enorm.

Min dessertmage har dock alltid plats och jag frågar om hallonsorbeten, det enda på efterrättsmenyn som möjligtvis kan vara veganskt, är fri från gelatin och ägg. Servitrisen vet tyvärr inte det och vågar därför inte säga att den är det. Det är förvisso bra, men än bättre hade såklart varit att fråga någon som vet. Så det blir ingen efterrätt för mig denna gång, och lär knappast bli det just här någon annan gång heller.

För den som befinner sig i city, blir akut sugen på pizza och absolut inte vill ta sig till någon annan del av innerstan kan Café Milano vara ett alternativ. Men i annat fall finns det många andra restauranger som gör betydligt godare och mer intressanta pizzor, och när det gäller just pizza med rostad potatis och grönsaker kan jag rekommendera Feca, som gör det oerhört mycket bättre.

Det bästa med Café Milano är faktiskt den mycket bekväma soffan, och det är knappast vad en restaurang vill bli ihågkommen för.

PRIS:

pizza contadina 149:-

BETYG:

Betyg 2,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Zink Grill – en upplevelse i absolut världsklass

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Zink Grill, Biblioteksgatan 5, Stockholm

En stor del av researcharbetet på Vegokommissionen är att ta reda på vilka restauranger som har veganska rätter, och det innebär många timmars plöjande av menyer på hundratals krogars webbsidor. Ibland dyker det upp överraskningar på de mest oväntade ställen. Av en slump hamnade jag på Zink Grills sajt, och fick genast låga förhoppningar. Det är en utpräglad köttkrog, och detta betonas i högsta grad på sajten, men jag valde ändå att ta en titt på menyn. Det är onekligen ett av de bästa beslut jag har fattat på länge, för mitt bland alla kötträtter finns en som har en tydlig vegan-markering. En del krogar har en pliktskyldig vegansk rätt, ofta i form av några torftiga grönsaker och kanske ett par potatisar, och det blir platt fall. Givetvis blev jag nyfiken på om Zink Grill kan prestera bättre än så.

Den är belägen i ett av Stockholms mest exklusiva områden, precis mittemellan Stureplan och Norrmalmstorg, omgiven av modebutiker och andra ställen som har prisnivåer högre än de omgivande husen, och detta avspeglas även inne på restaurangen. Lokalen är mycket tjusig, med behaglig ljussättning i taket och ett värmeljus placerat i en avskärmande liten kåpa på varje bord. Flera stora speglar pryder stora delar av väggarna och nedanför dem finns det vackra träpaneler. Allt är mycket propert, och servicen är synnerligen välslipad. Jag visas vägen till mitt bord och får en meny, bestick och en tygservett, och när kyparen strax därpå återkommer ställer han en liten griffeltavla på bordet, på vilken ytterligare några kötträtter presenteras, och börjar gå igenom vilka kroppsdelar som används. Jag lyckas avbryta och beställer den veganska rätten som återfinns i den tryckta menyn, och passar på att fråga hur det kommer sig att de har den. Det är ju otippat med tanke på restaurangens inriktning, men svaret blir att de helt enkelt vill kunna tillgodose även denna efterfrågan. Ett skäl så gott som något.

Snart får jag som inledning på måltiden tre små vetesurdegsbröd, spetsade på en metallpinne, och istället för smör serveras de med en flaska exklusiv olivolja, vars etikett preciserar vilka två olivsorter som använts. Brödet smakar fylligt och mycket gott, och oljan är oerhört smakrik och ett utmärkt komplement. Strax därpå serveras varmrätten. Krogens inriktning är annars fransk och amerikansk, men den här rätten är snarare italienskt inspirerad.

Detta är en makalöst mästerlig komposition.

Den utgörs av handgjorda pumpagnocchi, som istället för att ha den vanliga, ovala gnocchiformen har dragits ut till att bli omkring nio centimeter långa. Smaken är subtil men superb, och de är perfekt al dente. Lätt stekta svartkålsblad är skurna i stora bitar som ger ett annat slags tuggmotstånd, och är rikligt överströdda med finkrossade, rostade hasselnötter. På toppen ligger små blad kruspersilja, dill och späd röd mangold, och här och där finns tunna skivor röd chili som ger en mild hetta. Större, grovhackade nötbitar ger knaprighet och den rostade smaken är delikat. Några ugnsbakade plommontomathalvor ger en fantastisk sötma, och den mjuka konsistensen och saftigheten bryter av mot den tuggiga gnocchin. I tallrikens botten ligger mängder med små, svarta oliver som är oerhört smakrika, och framför allt rättens kanske allra bästa komponent, en sås gjord på ännu en fin olivolja, denna gång från Abruzzo.

Detta är en makalöst mästerlig komposition. Den innehåller många komponenter, men allihop tillför något i smak och textur. Allt syns inte vid första anblicken, utan det dyker upp överraskningar efter hand, och varenda tugga är proppfull med flera smaker. De är inte nödvändigtvis kraftfulla, men kopiöst goda, och ordet ”smakrik” kan verkligen sammanfatta hela rätten. Särskilt såsens smak dröjer sig kvar på tungan i många timmar efteråt, och ändå önskar jag att den aldrig skulle försvinna. Kyparen dyker upp flera gånger medan jag äter och frågar om allt står bra till. Förmodligen är det en rutinmässig artighet, men det kan nog hända att jag ser ut att befinna mig i en annan värld. En värld där jag gärna vill stanna kvar betydligt längre.

Ändå finns det rum för förbättringar i rätten. De tre tomathalvorna hade gärna fått vara fler, och kanske hade mängden oliver kunnat minskas något (jag gillar i vanliga fall inte oliver det minsta, så att jag tycker om de här är en rejäl överraskning. Däremot älskar jag högklassiga olivoljor, och sådana får jag alltså två av här).

Detta är renodlad njutning serverad på en tallrik.

Så hur kan en avrunda en sådan här upplevelse? Tyvärr är den enda veganska efterrätten en hallonsorbet, som serveras utan någonting till. Jag föredrar glass framför sorbet alla dagar i veckan, och fast hallon gör sig bra som sorbet så är den ändå inte mer än okej. Om jag enbart skulle bedöma varmrätten hade jag mer än gärna delat ut Vegokommissionens första fullpoängare, men nu är det helheten som avgör betyget, och därför blir det inte så.

Matsalen är öppen, helt utan avskärmande väggar, och borden står ganska tätt, vilket gör att ljudnivån blir hög. Det är närmast fullsatt, och blir snabbt stimmigt. Baren är belägen vid ingången, och där spelas musik, dock inte på en alltför hög nivå. Mitt bord är turligt nog beläget i ett hörn längst in i lokalen, så jag slipper undan den värsta ljudvolymen, men det blir stundtals ändå lite störande. Det finns ingen vegansk förrätt på menyn, och en sorbet som efterrätt är inte värdigt en restaurang av den här kalibern. Eftersom Zink Grill insett att det är viktigt att ha vegansk mat hoppas jag att de även utökar med dessert och förrätt.

Men dessa invändningar är ändå petitesser i sammanhanget. 225 kronor är mycket pengar, och långt ifrån alla har möjlighet att lägga det på en måltid. Men ni som har råd och som bor i Stockholm, boka omgående bord på Zink Grill! Ni som inte bor här bör göra detsamma och resa hit, för ni betalar inte för mat, utan för en gastronomisk upplevelse. Detta är renodlad njutning serverad på en tallrik, och ett praktexempel på hur bra det kan bli när kockar tar den veganska maten på allvar istället för att på sin höjd göra en torftig sallad eller en pasta med tomatsås.

”Mästerverk” är inte ett tillräckligt starkt ord. Detta är tveklöst det godaste jag någonsin har ätit på en svensk restaurang. Absolut världsklass!

PRISER:

Pumpagnocchi: 185/225:- (halv/hel portion)

Hallonsorbet 45:-

BETYG:

Betyg 4,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Yammy Kitchen – En bibimbap att återvända till

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Yammy Kitchen, Andra Långgatan 5, Göteborg

Yammy är lite av en institution på den konstant föränderliga Andra Långgatan. Pubar och krogar kommer och går, men Yammy består. Faktum är att det första kvarteret på Andra Lång rymmer flera av de gamla stötarna: indiska Bombay och japanska Yokohama som tycks sträva på år efter år. I kvarteret ryms också en skomakare och en porrbutik. Det är Andra Lång i ett nötskal.

Det är lätt att missa Yammy Kitchen, alla de där gångerna man svulten och rådvill flackar runt med jagad blick och glömmer att gatan inte enbart bjuder på burgare och pizzor. Stanna upp! Se åt höger! Yammy finns ju där, rakt framför nosen. En halvtrappa upp, bakom en dörr belamrad med skrikiga menyer och skyltar. Yammy har högre standard än vad fasaden ger intryck av.

Vissa av väggarna är trivsamt röda och i taket hänger också röda rislampor.

Yammy beskriver sin inrikting som koreansk, japansk och asian fusion, och det är också precis vad man kan vänta sig. Det är onsdag kväll och vi chansar på att få bord utan att boka. Det är överraskande nog faktiskt just fullbokat, men vi har tur och ett sällskap lämnar just som vi ställt in oss på att gå. Vi slår oss ner längs en fönsterlös vägg, med bardisken intill oss. Vissa av väggarna är trivsamt röda och i taket hänger också röda rislampor. Det finns myspotential, men tyvärr går Yammy inte hela vägen. Halva lokalen är vitmålad och möblerna är en aning anspråkslösa.

Den purpurlysande bardisken skänker dock lokalen en skön känsla av kvällsrestaurang. Just där vi sitter, känns det rätt gemytligt. Vi får menyerna och bläddrar fram till den veganska rubriken. Japp, det finns en hel veganmeny och det är inte sparsamt med rätter. Men det här med bilder på maten är ju en lite utskrattad manöver. Jag kan tycka det är praktiskt, även om det strider mot gängse normer.

Rätterna kretsar främst kring det koreanska köket, men med tydliga inslag av det japanska och kinesiska. Bland de sju förrätterna hittar vi både kimchi och wakamesallad. Vi bestämmer oss för just wakamesalladen och för gyoza. Till huvudrätt blir det svårare. Det erbjuds nio rätter som alla låter riktigt goda. Bibimbap är en klassisk koreansk rätt så jag bestämmer mig för den. Mitt sällskap väljer rätten Fried udon. Vi får in vår dryck – en koreansk öl som tyvärr bekräftar min bild av hur öl från östra Asien brukar smaka: Just ingenting.

Gyoza är friterade dumplings och Yammy lyckas riktigt bra med dem.

Ljudnivån och musiken är behaglig. Så behaglig att jag inte ens tänker på musiken. Är det musik? Ingen aning. Behagligt är det i alla fall. Sällskap kommer och går, men det blir aldrig högljutt eller sorligt. In kommer förrätterna, trevligt presenterade. Wakame är en sallad på ett gummiartat, nudellikande sjögräs med en tydlig ton av hav. Vi kanske inte helt hade tänkt över kombinationerna när vi beställde, för den skär sig en aning med våra gyoza. Gyoza är friterade dumplings och Yammy lyckas riktigt bra med dem. Krispig yta, utan att den blir knaprig och med en smakrik grönsaksfyllning. Vi dippar i sötsursås.

Vi behöver inte vänta länge på varmrätterna. Min bibimbap serveras i en ordentligt tilltagen skål och rätten ser så inbjudande ut, att jag nästan vill njuta lite av stunden. Men tjaa, så klart hugger jag strax in. Bibimbap finns på alla koreanska menyer. I botten ligger ris och på det ett täcke med stekta grönsaker och så slutligen något köttigt, och i originalrätten även ett ägg som topping. På Yammy har ägget ersatts av silkentofu, det vill säga den lösaste formen av tofu. Vit och dallrig, men utan egentlig smak.

Rätten bjuder på tre sorters sojaprodukter och vittnar om hur komplex den där magiska sojabönan kan vara.

Den här bibimbapen är den bästa jag ätit. Grönsakerna känns grillade och smakrika. Det köttiga inslaget består av både stekta sojastrimlor och av tzay. Och den röda chilipastan, som skänker rätten den typiska smaken, är lagom het och har den säregna jästa karaktären som är vanlig i det koreanska köket. Rätten bjuder på tre sorters sojaprodukter och vittnar om hur komplex den där magiska sojabönan kan vara.

Mitt sällskaps udonrätt har inte alls samma tyngd. Den består av klassiska runda och lite slajmiga udonnudlar, stekta grönsaker och sojastrimlor med en grillig smak, men det stannar där. Det finns inga andra kryddor som sticker ut. Kanske blir det en kryddstark, kinesisk mapo tofu nästa gång.

Vi har bara en punkt kvar på dagordningen: Efterrätten. Ingen av oss har någonsin testat japansk mochikaka så detta blir premiär. Servitören föreslår grönt te till mochin, men vi avböjer. ”Grönt te”, tänker jag. ”Är det så väldans roligt?”. Vi får in vår mochi, som är snyggt presenterad med physalis, stjärnfrukt, blåbär och strängar av sylt. Jag inser att jag får läsa på lite om vad mochi egentligen är. På nätet ser jag hur den främst beskrivs som en klibbig maträtt, men också som en mjuk riskaka fylld med bönsylt.

Mitt sällskap är nöjt, men jag får lite sötöverdos. Det finns inget som bryter av. Servitören frågar vad jag tycker och när jag förklarat att jag är skeptisk, säger han att ”grönt te höjer rätten”. Jag kanske borde ha lyssnat på honom. Även om jag kanske inte kommer beställa mochi igen, vill jag absolut köra en repris på bibimbapen. Priserna är överkomliga och placeringen på Andra Långgatan är praktisk. Lyft blicken, en halvtrappa upp, bibimbap till alla!

PRISER:

Wakamesallad: 45:-
Gyoza: 69:-
Bibimbap: 128:-
Stekt udon: 128:-
Mochikaka: 55:-
Hite (koreansk öl): 56:-
Husets röda: 56:-
Läsk: 30:-

BETYG:

Betyg 3,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Thali – Lagom trevligt och lagom gott för en lagomkväll

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Restaurang Thali, Värmlandsgatan 18, Göteborg

Det snöar gigantiska flingor, sådana där som landar på jackan och ligger kvar en stund. Julmysigt i början av mars. Jag och mitt sällskap går längs Andra Långgatan och viker av på Värmlandsgatan. Här ligger den lakto-ovo-vegetariska, indiska restaurangen Thali sedan fyra år tillbaka, som en trevlig kontrast till alla pubar i området.

Vi kliver in i värmen och blir visade till ett bord för två. Det är trångt mellan borden och vi får flytta på möblerna för att komma emellan. Kläder och väskor trängs med grannen och vi ler mot varann och nickar i samförstånd. Det känns som vi sitter vid samma bord.

Barn är välkomna här, vilket känns som en trevlig gest.

På borde står en karaff med vatten, två dricksglas, en ljuslykta och en kopp med kritor. På den vita tygduken ligger en pappersduk på vilken det är fritt fram att rita och måla. Barn är välkomna här, vilket känns som en trevlig gest. När vi får menyerna på bordet, börjar vi inse att det här, ja, det här kommer bli trångt. Bordet är minimalt och redan belamrat.

Menyernas utformning är väldigt speciell: En metallskiva med en tjock bunt laminerade menysidor i varierade storlekar, fastnitade i ett av hörnen. Det liknar inget jag sett tidigare. Sidorna är svåra att vända upp och det krävs rejäla nypor för att ens orka hålla i den tunga menyn. Det veganska är i alla fall tydligt markerat, så att välja är inga större problem.

Vi väljer samosas till förrätt, Soya Palak och Noor E Tofu till varmrätt samt veganska vitlöksnaanbröd och en mangochutney. Det finns sorbet till efterrätt, men vi bedömer att mättnadsnivån kommer sätta stopp för den. Vi får till att börja med in en liten, slät broccolisoppa. Vi hinner knappt äta hälften innan våra samosas ställs på bordet. Det börjar bli rejält trångt. Jag får sitta med händerna i knät resten av kvällen, för armbågarna får inte plats.

Samosasarna är lite i knaprigaste laget och innehållet lite för mosigt.

Våra samosas serveras med en korianderchutney och överraskade nog en liten klassisk sallad med isbergssallat, gurka, paprika och en rhode islandliknande dressing. Det är två världar som möts på tallriken. Samosasarna är lite i knaprigaste laget och innehållet lite för mosigt. Det går inte att urskilja vare sig potatis, morot eller ärtor. Korianderchutneyn är dock ett trevligt inslag. Den ser ut som stuvad spenat, men har en syrlig koriandersmak.

Lokalen börjar fyllas på. Jag ser mig omkring i lokalen och bedömer att minst fem bord borde plockas bort. Det är trångt överallt och värmen är påtaglig. Thali är en trevlig restaurang i mellanbudgetnivå med relativt snygg inredning och det är uppenbart att man har lite högre ambitioner och önskar vara den där sorliga, mysiga kvällsrestaurangen för både mysdejter och familjer, men någonstans på vägen faller det.

Det är varmt. Trångt. För ljust. För kass musik.

Mysfaktorn som jag hoppats på, börjar falna. Det är alldeles för ljust och längre bort i rummet gnisslar nåt slags jazzig gitarr ut en högtalare med en ljudkvalitet som en laptop. Vinmontern bredvid oss vittnar om restaurangens ekologiska fokus, de oranga väggarna tilltalar mig, vita dukar är ju najs och personalen trevlig, men det är varmt. Trångt. För ljust. För kass musik. Det gör mig lätt irriterad.

Men nu kommer varmrätten in. Mitt sällskaps Soya Palak ska bestå av sauterade soyastrips med lök, vitlök, spiskummin, bockhornsklöver, färsk spenat och kokosgrädde. På tallriken ligger – förutom ris – en friterad boll av något slag och en röd, het sås. Vi vet inte riktigt vad det är, eftersom det inte stod med i beskrivningen. För ett ögonblick kändes det som att vi fått in fel beställning, men sidofatet med spenat gör ändå menyn rättvisa. Den gröna spenatröran vittnar om en klassisk Palak Paneer, men i stället för färskost ska ju denna rätt i stället bjuda på soyastrips. De är dock näst intill obefintliga. Några mjuka strimlor gömmer sig i såsen och tillför varken smak eller tuggmotstånd.

Min egen rätt, Noor E Tofu, är dock en riktig pangmåltid. Rätten finns under rubriken Grill & Tandoori i menyn och beskrivs som grillad tofu, zucchini, champinjon och paprika marinerade i sojayoghurt med röd chili, kardemumma och kockens egen kryddblandning, serverad med en krämig kokossås. Jag får in ett stort fat med en rad olika komponenter. Det ser väldigt aptitligt ut och jag blir inte besviken.

Bredvid ligger tre rejäla skivor med tofu, vackert marinerade i sojayogurt och kryddor, toppade med grönsaker med perfekt stuns.

Återigen blir jag dock osäker på hur menybeskrivningen hänger ihop med det jag ser framför mig. På tallriken finns nämligen en härligt fyllig dhalliknande gryta som jag förvisso är glad över att den finns, men som inte står i menyn. Bredvid ligger tre rejäla skivor med tofu, vackert marinerade i sojayogurt och kryddor, toppade med grönsaker med perfekt stuns. Den vita såsen i skålen intill torde vara kokossåsen, men jag får något slags raitakänsla. Och slutligen…samma isbergssallat som till förrätten. Den känns mest som utfyllnad.

Det är en skön måltid. Det händer mycket och ser läckert ut och smakerna är välbalanserade. Jag undrar dock lite över tofun. Den verkar inte alls vara grillad, utan känns mest uppvärmd. Och naanbröden: Jag hade sett fram emot – ja, nästan längtat faktiskt – efter mjuka, fluffiga bröd med massor av vitlök och en lite flottig yta som gör fingrarna söliga men lyckliga. Men dessa är torra och smakar nästan inget alls.

Lokalen är fräsch, toan lyxig, servicen är god och det ekologiska fokuset rockar.

Det är märkligt att det ändå finns något i mig som skulle rekommendera Thali till dem som vill ha en lagomkväll med familjen. Hade jag varit blandkostare, skulle jag kanske varit mer missnöjd. Men som vegan är det rätt så najs att gå in på en indisk restaurang och erbjudas ett så stort utbud, med tofu, sojastimlor, naanbröd och annat gott. Och lokalen är fräsch, toan lyxig, servicen är god och det ekologiska fokuset rockar. Men det går inte att komma ifrån att jag längtar ut för att få frisk luft och lindra klaustrofobin. Jag kanske kommer återvända, men då vill jag ha fluffigt bröd. Väldigt fluffigt bröd.

PRISER:

Samosas: 65:-
Soya Palak: 150:-
Noor E Tofu: 185:-
Naanbröd: 39:-
Mangochutney: 25:-
Stort vinutbud i olika prisklasser.

BETYG:

Betyg 3

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Fotografiskas restaurang – En grönsaksrestaurang för köttätare

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Tre sorters potatis med rökt havreyoghurt

Fotografiskas Restaurang, Stadsgårshamnen 22, Stockholm, Södermalm

När restaurang Fotografiska öppnade sina dörrar nästdörr till Viking Lines hamnar och den fallfärdiga och ombestridda betongkolossen Slussen på Södermalm var lovorden många och stora. Paul Svensson tog facklan och visade vägen för hur framtidens grönsaksfokuserade gastronomi skulle se ut, där köttet får stå åt sidan som smaksättare till grönsakerna istället för tvärtom.

Nu har restaurangen varit öppen under sitt nya grönare koncept sedan oktober 2014 och att servera grön fine dining är inte längre något unikt. Gro, som undertecknad recenserade för några veckor sedan är ett exempel (om ändock mycket mindre än Fotografiska) och för några veckor sedan öppnade också Mattias Dahlgren den helt köttfria restaurangen Rutabaga. Frågan är hur väl Fotografiska håller konkurrenterna stången, och hur lika de faktiskt är?

Vegokommissionen fokuserar på den veganska, dvs helt växtbaserade upplevelsen när vi är ute och käkar, och det ska verkligen sägas att bara för att Fotografiska är en restaurang som sätter grönsakerna i fokus så är det INTE en veganrestaurang. Både på gott och ont ska det dock sägas. Atmosfären är precis som man kan förvänta sig av flaggskeppsrestaurangen på ett av Sveriges trendigaste och modernaste museer, modernt nordisk och mörk. Instagramvänliga lampor som hänger lågt och ger ett klart men svalt ljus vid borden och lämnar restaurangen mörk. Stora glasfönster ut över Djurgården och Mälarens utlopp i skärgården. Ett stort och öppet kök där man kan se de svartklädda kockarna springa runt och lägga upp de vackra kreationer som köket levererar på löpande band.

Jag och mitt sällskap får till slut klart för oss att det dels inte finns något växtbaserat proteinalternativ, och att vi mer eller mindre får gissa oss till vad vi sedan faktiskt beställde.

Bakad lök med tryffelchips

Kålrot med tångdashi

Däremot är matupplevelsen för en vegan något bristande. Ja – grönsakerna är fantastiskt goda och kreativt tillredda. Den ihopsurrade kålroten med en tångdashi exploderar i munnen, och den perfekt kokade potatisen med en lätt rökt och krämig havreyoghurt får en att ångra att man någonsin pratat skit om det peruanska världsarvet. Men det är sen också bara grönsaker. Tillbehör. Och den känslan förstärks extra av att, den något stressade och lätt förvirrade ska det tilläggas, servitören först presenterar kvällens tillval som skrei och någon fläsksida (minns inte riktigt ska jag ärligt talat säga), och därefter på ett väldigt förvirrande sätt försöker klargöra vilka rätter som går och inte går att få veganska samtidigt som han försöker slå rekord i antalet ord per sekund. Jag och mitt sällskap får till slut klart för oss att det dels inte finns något växtbaserat proteinalternativ, och att vi mer eller mindre får gissa oss till vad vi sedan faktiskt beställde.

Rödbetstartar

Havtornsorbet

När maten kommer in så visar det sig att de tre olika rätter vardera vi fick in (även om de rekommenderade fyra och vi bad dem att ge oss vad som gick att få veganskt?) alla var fantastiskt goda men särdeles små och åt tillbehörshållet. Det var tur att ingen av oss var så värst hungriga, för då hade vi nog blivit lite missnöjda. Att betala 405 kr för 150 g grönsaker är utmanande.

Jag lämnar Fotografiska med en känsla av att Paul Svensson absolut kan tillaga sina grönsaker, men att Fotografiska inte är restaurangen som på något sätt har revolutionerat Stockholms veganutbud. Snarare är det typexemplet på hur det blir när köttkockar ska laga grönt. Gott, men lite fattigt utan älgsteken.

Pris

135 kr per rätt, rekommenderad beställning är 4 rätter som väljs mellan varma, kalla och grönsaksrätter

Vinpaket, 4 glas 340 kr

Betyg

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: BrewDog – Två jyckar i baguette blir en udda korvupplevelse

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

BrewDog, Kungsgatan 10B, Göteborg

Första och hittills enda gången jag besökt BrewDogs egen bar, var för fem år sedan i Edinburgh. Det som från början var ett skotskt mikrobryggeri med två snubbar och en hund, är nu ett välkänt ölmärke och de egna pubarna finns i närmare tjugo länder. BrewDog på Kungsholmen i Stockholm var den första puben att öppna utanför UK. Och 2014 var det premiär i Göteborg.

Den där regniga eftermiddagen i Old Town, Edinburgh, hade vi som främsta syfte att söka skydd från ett typiskt skotskt skyfall, men i kväll duggar det bara lätt i Göteborg och vår plan är att äta korv. Äta korv på pub? Jajemen, i dagens publandskap är allt tillåtet. Vi är nyfikna på hur en 100-kronorskorv ser ut. Och svar ska vi få.


BrewDog ligger på Kungshöjd, vilket enligt min mening tillhör innerstans mysigaste kvarter. Tyvärr får man som vegan sällan anledning att botanisera bland de många restaurangerna här. Utbudet är rent förskräckligt. På BrewDog finns dock flera veganska rätter på menyn: Vegan Chorizo (med grön ärtkräm, ajvar relish, kronärtskocka, ruccola och rostad lök) och Portabello Road (med pulled portabello, vegansk ost och koriander), samt en portabelloburgare. Men vi är som sagt här för korven.

Trä, plåt, kakel, tegel, väggmålningar – en ganska tidstypisk interiör.

Eller korv och korv. Rätterna presenteras som Dogs men portabellon kanske inte riktigt kvalar in under epitetet. I vilket fall: Dogs it is! Vi väljer pommes frites och kimchi som sides. Vi sätter oss med varsin öl och spanar in läget. Trä, plåt, kakel, tegel, väggmålningar – en ganska tidstypisk interiör bland de pubar jag besökt den senaste tiden. Det är en mysig liten lokal, dynamiskt möblerad med lågbord, barstolar, bänkar och även ett flipperspel, som någon lite ohyfsat lagt sin jacka på.

Att göra egen vegokorv är ett hantverk som få bemästrar och BrewDog är inget undantag.

Vi får in våra ”dogs”, som serveras i ljus baguette och med dignande högar av topping. Jag har valt chorizon och visste inte riktigt om jag skulle förvänta mig ett halvfabrikat eller något hemlagat. Denna är helt klart en egengjord komposition, på både gott och ont. Att göra egen vegokorv är ett hantverk som få bemästrar och BrewDog är inget undantag.

Korven känns mer som en patty i avlångt format. Det är svårt att säga exakt vad den består av, men mosade baljväxter av något slag ligger nära till hands. Ambitionen att göra egen korv uppskattas, men jag ställer lite högre krav än så på en 100-kronorskorv. Den har heller inte direkt något chorizotilltal, utan smakar ganska fadd.

Tillbehören gör dock att rätten väcks till liv. Ett tjockt lager av ärtkräm och ajvar, spröda ruccolablad och inlagd kronärtskocka, gör skapelsen till en duglig utflyktssandwich. Mitt sällskaps Portabello Road däremot, är riktigt jävla najs, om uttrycket ursäktas. Den kletiga, söta svampen gör hela baguetten till en saftig och välsmakande rätt. Den syrliga löken och fräscha koriandern piggar upp. Dock lyser osten med sin frånvaro. Är det lite ost där i botten? Eller på toppen? Vi vet inte riktigt.

Jag tycker å ena sidan att rätterna är lite roliga, eftersom jag inte käkat nåt liknande på krogen tidigare. Men å andra sidan finns stor förbättringspotential. Men okej, man kanske inte besöker BrewDog främst för att äta. Man dricker öl. Eller söker skydd från regn. Det är ju ändå Göteborg – Sveriges Edinburgh.

PRISER:

Dogs: 100:-
Sides: 30-35:-
Lager 69:-
Brew Dogs Punk IPA: 82:-
Alkoholfritt: Förmodligen.

BETYG:

Betyg 3,5

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Bröderna Olsson – Vitlök, rockers och otippat mycket vegokäk

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Bröderna Olsson, Folkungagatan 84, Stockholm Södermalm

Bröderna Olsson är en riktig Stockholmsinstitution. Känt för att de har vitlök i allt och för att det typ aldrig förändras är det ett av de där ställena som känns som att det alltid har funnits. Det kanske har med klientelet att göra. Rockers vet vad de gillar och både klär sig, lyssnar på och antagligen käkar ungefär på samma sätt idag som för 30 år sedan. BO Garlic & Shots ser på ytan ut som ett över genomsnittligt rockhak, men det är när man börjar skrapa lite på bandklistermärkena på dörren som man ser guldkornen under ytan.

Jag har gått hit regelbundet sen jag flyttade till Stockholm för snart tio år sedan. För en liten grabb från spenaten var det något särskilt med ett ställe som så uppenbart tog sig självt på liiite för stort allvar, men samtidigt kom hyfsat väl undan med det. För det första är allting på menyn, inklusive ett flertal sprit och ölsorter fullproppat med vitlök. För det andra har de lagt sig vinn om att försöka bygga en egen mytologi kring sina grundare, Bröderna Olsson, som pryder allt ifrån ena väggen till menyerna med sina trumpna miner. Men det verkar lyckas, för det är alltid svårt att få bord (de tar inte bokningar, utan bara drop in) efter klockan 18.30, och klientelet är blandat med en stark överton på skinnjackor, randiga tröjor och tatueringar.

Utöver min aningen pojkaktiga fascination för rockkultur och bra musik har det alltid dock varit maten som dragit hit mig. Inte i sig att den varit så värst bra, den är ganska mycket som man kan förvänta sig av ett rockhak – rejäl, fet och lite halvt igenomtänkt. Men de har förvånansvärt mycket vegetariskt och vegansk på menyn. Du hittar seitanribs, bönchili, hamburgare och för de som käkar lakto-ovo vegetariskt även halloumiwok och en hel del olika tillbehör som vitlöksbröd, vitlöksbönor, majskolvar, halloumifritters osv.

Det enda trista är att de tenderar till att slentrianmässigt slänga in (enligt mig) helt onödiga mejeriprodukter lite överallt som till exempel riven ost på chilin och äggmajonnäs i burgardressingen vilket gör att de veganska varianterna ibland blir lite fattiga (burgare med lite tomatsalsa på istället för dressing typ). Då osten på chilin inte är smält så skulle de lätt kunna byta ut den mot lite riven Jeezly eller Violifeost, och burgardressingen kan de enkelt göra på hemmagjord kikärtsmajonnäs eller köpt Oatly Ifraiche istället. Små detaljer som gör att de kommer långt för helhetsupplevelsen.

I övrigt är kvalitén på vegokäket okej, men inget galet. Seitanribsen har en lätt överkryddad smak, och tomatsåsen var inte så speciell. Burgaren är en klassisk, lite mjuk men god bönbiff som dock blir lite torr utan vitlöksdressingen. Du MÅSTE dock älska vitlök på det här stället… Alla bord har små knippen av persilja för att hjälpa dig att ta udden av det värsta innan du går hem.

Det som de samlar poäng på är dock att maten faktiskt finns och att det finns mycket! Bröderna Olsson visar att du absolut kan vara hårdrockare, vegan och känna dig helt normal ute på krogen på en och samma gång. Och de har gjort det sedan långt innan det blev tredigt. Kudos!

Priser:

XXX- Hot Garlic & Chili Beans 189:-

Garlic & Shots Seitan Garlic Vegan Rib Steak 225:-

Garlic & Shots Meatless Garlic Vego Burger (utan dressing för vegan!) 189:-

Vitlöksöl, mellan 49:-

Betyg:

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes