Archive | Göteborg

Recensioner från Göteborg

Recension: John Scott’s Stable – Tofu plus tofu skapar en hyfsad pubmiddag

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

John Scott’s Stable, Kyrkogatan 33, Göteborg

Egentligen borde pubkedjan heta Jacobina Scott’s. Det var hon som var tomtägaren i det som på 1800-talet kallades Engelska kvarteret på Avenyn. John var henne make. Om namnvalet handlar om att John ligger bättre i munnen eller om det i sedvanlig ordning handlar om att mansnamn har en annan pondus, låter jag vara osagt. John Scott’s är i alla fall det namn som stod på skylten, när den första puben öppnade på Avenyn 2012.

Ambitionen är att erbjuda ett alternativt vardagsrum, har vd:n Peter Bronsman sagt, så till den grad att man kan lösa bostadsbristen. Skojsamt så klart, men kanske en aning kontroversiellt. Vardagsrumskänslan är dock inte långt från sanningen, om man med vardagsrum syftar på brittisk pubkänsla med chesterfieldliknande inredning. John Scott’s karaktär kan jämföras med konkurrenten Bishops arms på den punkten.

Det ser inte mycket ut för världen från gatan, men här inne gömmer sig en trevåningspub inklusive takterass.

John Scott’s blev ganska snart en kedja och finns på fyra platser i Göteborg, samt en i Partille, en i Stockholm och faktiskt också en i Marbella. Vill man lira bowling är det Partille som gäller. Vill man käka vegansk mat, faller valet utan tvekan på John Scott’s stable på Kyrkogatan.

Jag har ätit på John Scott’s tidigare, på flaggskeppet på Avenyn. Då erbjöds Fry’s färdiga burgare med ketchup som enda tillbehör. Några år senare har utbudet uppgraderats med en lite mer veganvänlig karaktär. Efter att ha studerat menyerna på de olika pubarna, vann alltså stallet på Kyrkogatan kampen om vegankunderna.

Det ligger i min natur att undvika Göteborgs kära paradgata, så det känns lite bättre i själen att smyga in genom den diskreta porten på Kyrkogatan. Det ser inte mycket ut för världen från gatan, men här inne gömmer sig en trevåningspub inklusive takterass. Baren är placerad i mitten av ett atrium och längst upp, på terassen, finns dess glastak varigenom man kan se baren.

Det är soligt och ljummet denna onsdagkväll så vi tar trapporna till terassen och passerar de omtalade vardagsrummen på vägen. På grund av atriumtaket är terassen inte särskilt stor, men trivsam och dynamiskt uppbyggd. Här finns också en mindre bar där vi beställer både dryck och mat. På menyn finns två veganska huvudrätter och lite överraskande nog också en dessert. Jag kan inte minnas att jag någonsin ätit en vegansk dessert på en brittiskt inspirerad pub. Det återstår att se om det smakar.

På veganfronten serveras burgare och panerad tofu. Burgaren beskrivs som barbequemarinerad tofu med vegansk majonnäs, sallad, tomat, rödlök, saltgurka, dipsås och pommes frites. Den fish & chipsliknande rätten är baserad på panerad tofu marinerad i citron, salt och nori, serverad med pommes frites och vegansk aioli.

Upplevelsen är något karg och den lilla persiljekvisten väger inte upp intrycket.

Burgaren finns i storlekarna 180 gram och 350 gram. Mitt sällskap väljer den mindre varianten och själv kör jag på panerad tofu. Vi sippar på varsin öl och lyssnar på både måsar och ett gladlynt after worksällskap i soffgruppen bredvid oss. Sommarkänslan är påtaglig. Vi får in maten och jag kan omedelbart konstatera att den panerade tofutallriken saknar något grönt. Upplevelsen är något karg och den lilla persiljekvisten väger inte upp intrycket.

Men så pjåkigt är det trots allt inte. Något slags variant av fish & chips kan jag inte erinra mig om att jag inmundigat i Göteborg tidigare. Jag hugger in på det som beskrivs som citron- och norimarinerad tofu. Paneringen är krispig och lagom tjock. Det är en skön känsla att sätta kniven i den. Men den känns inte minsta marinerad. Jag tar en tugga och på tungan landar en bit naturell tofu, som plockad direkt från sin förpackning. Ingen citronsmak, förutom den jag själv droppat över med medföljande citronskivor. Och definitivt ingen norismak. Nori är en alg som i vanliga fall kan sätta en havston på maten.

Men barbequesåsen som tofun geggigt och göttigt är dränkt i, är god och höjer rätten rejält.

Aiolin är tämligen klanderfri. Vi gissar på egengjord aqua fabamajonnäs, det vill säga ett slags emulsion baserad på spadet från kikärtor på burk. Jag försöker förnimma en vitlökssmak, men har svårt att hitta den. Jag måste erkänna att jag gärna sett en remouladsås i stället och tänker att steget är inte så långt när man ändå bemödat sig med att göra egen majonnäs. Så jag sammanfattar min rätt med att det finns mycket förbättringspotential: tydligare norismak, remouladsås och kanske några salladsblad.

Mitt sällskap har både ris och ros att säga om sin burgare. Att själva burgaren skulle bestå av en skiva tofu, hade vi så klart på känn och det kan ju verka lite spartanskt. Men barbequesåsen som tofun geggigt och göttigt är dränkt i, är god och höjer rätten rejält. Majonnäsen är samma som aiolin och dipsåsen tycks också vara samma. Aioli, majonnäs, dipsås = tre namn på samma sak. Lite svagt, konstaterar vi.

Efter en måltid som vi ändå på något sätt tycker är duglig, med tanke på att brittiska pubar sällan kan leverera över huvud taget, beställer vi in desserten. Den beskrivs som choklad- och jordnötsganasch serverad med pistagekrust och blåbärscoulis. Vi funderar lite på vad det kommer innebära. Är inte ganasch ett slags glasyr? Vad är då själva kroppen i rätten gjord av?

Smart sätt att göra en snajdig dessert med enkla medel.

När vi får in fatet blir vi glatt överraskade. En snygg liten chokladkaka dekorerad betydligt mer luxiöst än man kan förvänta sig av en pub. Själva kakans ytterhölje består av en hård, tjock och mörk choklad, som ger en känsla av ischoklad. Inuti gömmer sig jordnötssmör. Pistagesmulor toppar kakan och på tallriken finns även de små pluttarna av tjock blåbärsås. Smart sätt att göra en snajdig dessert med enkla medel.

Det knixiga blir nu att bedöma besöket. Avsaknaden av det som borde karaktärisera en variant av fish & chips samt de tre majonnäsernas fantasilöshet, sänker omdömet. Men att göra vegansk mat mer tillgänglig på den här typen av pub, ökar betyget med ett halvt poäng. Detta är mat man beställer när man ändå råkar vara här.

PRISER:

Vegansk tofuburgare: 159 kronor (lunchtid 129 kronor)
Panerad tofu: 155 kronor
Choklad- och jordnötskaka: 65 kronor
Höga kustens fatöl: 45 kronor

BETYG:

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Spice – En sushirestaurang som serverar popkonst på tallrik

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblr

Spice sushi, Linnégatan 44, Göteborg

Lägg ut ett ark med nori, sprid ut ris och grönsaker. Rulla ihop, kapa och placera i en vit frigolitlåda. Håva in 100 spänn och saken är ur världen. Det är ungefär den relation många har till vegansk sushi. Tio trötta bitar maki eller nigiri, med gurka, avokado och tofuhattar. Det är billiga ingredienser som gör måltiden närmast provocerande banal.

Den ädla sushikonsten har i Sverige reducerats till snabbmat som man plockar upp från själlösa kvartershak, och för veganer har få restauranger brytt sig om att ersätta fisken med något som känns lika prisvärt. Men så måste det inte vara. Sushi kan – och ska – vara så mycket mer. Och det är jag ofantligt sugen på att undersöka.

Jag förnimmer hopp, även om förväntningarna är låga.

I sociala medier har mitt öga obarmhärtigt sökt sig till bilder från en sushirestaurang som verkar spela i en annan liga. Spice sushi på Linnégatan tycks presentera popkonst på tallrik och det är något jag bara måste bevittna. Bilderna på internet med alla färger och blommor ser lajbans ut, men kan de servera något motsvarande till en vegan? Jag förnimmer hopp, även om förväntningarna är låga.

Det är en av de där kylslagna majkvällarna som vi begåvats med 2017. Det är högst motvilligt vi ens befinner oss utomhus, men promenaden längs Linnégatan är trots allt ganska kort. Vi finner Spice sushi på nummer 44 och slinker in. Det första som slår mig är att lokalen är mycket mindre än jag tänkt mig. Den är inte större än vilket snabbställe som helst. Men när chocken lagt sig, spricker mitt ansikte upp i ett nyfiket leende. Spejsigt, är det första ord som kommer till mig.

Men det är ändå ganska långt ifrån det hav av neonljus som framställs på hemsidan.

Väggarna är täckta av bildtapeter, affischer, videoprojektioner och röda ljusslingor. Man kastas genast in i något slags japansk storstadsmiljö. Kulört belysning skapar en skön kvällsstämning och de svarta, stilrena möblerna ger en fräsig känsla. Men det är ändå ganska långt ifrån det hav av neonljus som framställs på hemsidan.

Vi blir genast välkomnade av en servitör som visar oss till ett bord närmast fönstret. Han ber att få berätta om menyn och vi avbryter snabbt och frågar om det veganska. Han börjar guida oss genom rätterna och förklarar ingående vad vi kan beställa: kockens val och en rätt som kallas Spice maki veggie – friterad sushi. Högintressant, tänker vi, och beställer hela rubbet.

Det finns flera förrätter på menyn, men vi nöjer oss med edamamebönor. Med den följer en skål animalisk majonnäs som vi inte hade räknat med, men vi ställer den bara åt sidan. Bönskidorna är hett smaksatta och det bränner till på läpparna varje gång man lirkar ut bönorna. Vi svalkar oss med den japanska ölen Asahi, som fyller sin funktion men smakmässigt går obemärkt förbi.

Vi skålar och känner oss oerhört traditionella.

Tillfället kräver sake, varmt risvin, även om det kanske inte är min favoritdryck. Vi blir rekommenderade den billigaste i menyn, Chishima, och den ska enligt servitören inmundigas strax före huvudrätten. Han kommer fram med två små koppar och häller upp ur en minikaraff. Vi skålar och känner oss oerhört traditionella. Men gott är det kanske inte.

Trots att det spelas 80-talspop, vilket jag för all del tycker är väldigt trevligt, är det lite obekvämt tyst i lokalen. Det enda sällskapet förutom vårt, består av fyra personer som tar uttrycket ”låt maten tysta mun” på största allvar. Vi fnissar lite och viskar oss igenom kvällen.

Så är det då dags. Nu ska vi få se om den veganska sushin kan matcha bilderna på hemsidan. Och det gör den. Vi får in en stor, svart planka med båda beställningarna tillsammans. Ris toppat med tofuhatt, avokado, paprika och tomat liknar det konventionella upplägget, men tillbehören vässar rätten några hundra procent. Strimlad rödbeta, picklad rättika och rädisa, wakamesallad, rosa blommor och så klart wasabi, förvandlar plankan till ett litet konstverk.

Alfalfagroddar som topping gör rullarna extra krispiga.

Den andra rätten – de friterade makirullarna – är oerhört spännande. Friterad tofu? Funkar det? Oh ja, det är riktigt kul att få något att bita i, något som frasar till, i stället för allt det kalla och klibbiga som hör sushiköket till. Alfalfagroddar som topping gör rullarna extra krispiga. Men veggie maki ensamt, utan de färgsprakande bitarna i kockens val, hade nog varit en ganska enformig anrättning.

18 bitar senare och vi är båda lagom mätta. En efterrätt hade absolut fått plats, men det finns inget på veganfronten att erbjuda. Med notan följer två lyckokakor och med deras budskap om en lycklig fortsättning, lämnar vi Spice bakom oss och skriver in ännu en trevlig middag i protokollet.

PRISER:

Edamamebönor: 49:-
Chefs sushi selection: 149:-
Spice maki veggie: 189:-
Asahi (öl): 59:-
Chishima (sake): 15:-/cl

BETYG:

Betyg 4

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Simba – Med pannkakor som redskap blir maten ett sätt att umgås

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Simba, Sankt Eriksgatan 3, Göteborg

Det är inte Avenyn. Det är inte Linnégatan eller Andra lång. Och inte heller Magasinsgatan. Simba ligger lite avsides från de klassiska restaurangstråken, men är icke desto mindre fylld till bredden en lördagkväll som denna. Östafrikanska Simba hittas på Sankt Eriksgatan vid Lilla Bommen, mittemot Göteborgsoperan.

Inte sällan har man slagit upp kokböcker och lagat rätter med namnet Afrikansk gryta. Det är lite av en skymf att klämma in en hel kontinent i ett och samma lilla recept, men tyvärr tillhör det snarare regel än undantag att göra den sortens generaliseringar. Simba är en eritreansk och etiopisk restaurang och bjuder givetvis in till just den matkulturens särprägel.

Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda.

Jag har ätit på eritreanska och etiopiska restauranger tidigare, bland annat i Utrecht i Nederländerna, men inte varit helt imponerad. Som vegan kan man sällan förvänta sig något tuggigt att sätta tänderna i. Snarare finns det en överhängande risk för barnmatsupplevelse. Fyra nyanser av puré, brukar jag cyniskt hävda. Simba har dock ett rykte om sig att erbjuda det där lilla extra, både när det kommer till mat och inredning.

På Simba bör bord bokas och så har vi gjort. Det är lite ruggigt ute, men så fort vi kliver in i Simbas magiska värld, är små bekymmer som det stormiga Göteborgsvädret helt bortblåsta. Vi blir visade till ett runt bord, för alla sju i vårt sällskap. Mat är ett sätt att umgås och ingen tvingas sitta ensam i utkanten av ett långbord. Vi beställer in drycker och jag väljer det kenyanska ölet Tusker. En del av mig vill testa alen med mangosmak, men jag minns den där bananölen i Utrecht, som jag testade på skoj för ett par år sedan. Det var inte mitt stop av öl.

Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla.

Mitt sällskap beställer in cocktails, vin och alkoholfri öl och vi kikar på menyn. Hemsidan har utlovat veganska alternativ. Krokodil finns där, bredvid förrätter som linssoppa och sambusas, som är ett slags grönsakspiroger. Men vi är bara intresserade av Veggie bejajneto – sex etiopiska rätter som delas med bordskamraten.

Medan vi väntar ser jag mig omkring. Vi sitter i mitten av det största rummet och det finns flera vrår och avdelningar. Belysningen är dämpad, färgerna drar åt terrakotta och väggarna är smakfullt utsmyckade med trämasker. Stolar, bordstabletter och rumsavdelare i flätat trämaterial, ger en mysig, omhuldande känsla. Jag både vill och inte vill använda begrepp som exotiskt, men det kryllar inte av östafrikanska restauranger i Sverige, så känslan är kanske ändå befogad.

Överraskande är också ett ord som kan passa, för när maten kommer in, tappar vi alla andan för några sekunder. Gigantiska, flätade fat ställs mellan oss och det doftar helt fantastiskt. Visuellt slår presentationen det mesta jag sett och smaklökarna liksom krullar sig av förväntan. Vår servitör berättar ingående vad som serveras, men det är lite klurigt att komma ihåg detaljerna.

De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet.

Botten av det stora fatet är täckt av den särskilda sura pannkakan injera, som är typisk för det eritreanska och etiopiska köket. Man äter med injeran i stället för bestick. På fatet ligger också två injera ihoprullade och vi hugger in, med varierande tekniker. Meningen är att man ska ta en bit av injeran och nypa upp maten med den. Gärna mata varandra också, för det där extra lilla myset.

Botteninjeran är täckt av små skålar och vi nyper efter bästa förmåga. Rödbetor, sötpotatis, flera linsröror och även röror som jag inte riktigt kan identifiera. De liknar ingenting jag ätit tidigare, som om jag testar kryddor från en annan planet. Kraftiga smaker utan att munnen brinner upp. Salt och sött och så klart berbere – en kryddblandning som bland annat består av ingefära, kryddpeppar, kardemumma, korianderfrö, bockhornsklöver, muskot, kryddnejlika, spiskummin, paprika och chili.

Det rycker lite i min gaffelhand, men jag lyckas härda ut med mitt taffliga nypande. Vi länsar fatet med nöd och näppe. Det är för gott för att lämna, även om vi är ordentligt mätta. Och dessertmagen är ju en egen magsäck sägs det, så efter en stund vill vi testa mangosorbeten. Jag är inget stort fan av sorbet, men denna pärla överraskar. Len, krämig mango och färska frukter avslutar en riktigt skön middag. Mitt tidigare raljerande om barnmatspuré, är en inställning som jag begraver för alltid.

PRISER:

Veggie Bejajneto: 175:-
Mangosorbet 85:-
Tusker: 65:-

BETYG:

Betyg 4

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Yammy Kitchen – En bibimbap att återvända till

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Yammy Kitchen, Andra Långgatan 5, Göteborg

Yammy är lite av en institution på den konstant föränderliga Andra Långgatan. Pubar och krogar kommer och går, men Yammy består. Faktum är att det första kvarteret på Andra Lång rymmer flera av de gamla stötarna: indiska Bombay och japanska Yokohama som tycks sträva på år efter år. I kvarteret ryms också en skomakare och en porrbutik. Det är Andra Lång i ett nötskal.

Det är lätt att missa Yammy Kitchen, alla de där gångerna man svulten och rådvill flackar runt med jagad blick och glömmer att gatan inte enbart bjuder på burgare och pizzor. Stanna upp! Se åt höger! Yammy finns ju där, rakt framför nosen. En halvtrappa upp, bakom en dörr belamrad med skrikiga menyer och skyltar. Yammy har högre standard än vad fasaden ger intryck av.

Vissa av väggarna är trivsamt röda och i taket hänger också röda rislampor.

Yammy beskriver sin inrikting som koreansk, japansk och asian fusion, och det är också precis vad man kan vänta sig. Det är onsdag kväll och vi chansar på att få bord utan att boka. Det är överraskande nog faktiskt just fullbokat, men vi har tur och ett sällskap lämnar just som vi ställt in oss på att gå. Vi slår oss ner längs en fönsterlös vägg, med bardisken intill oss. Vissa av väggarna är trivsamt röda och i taket hänger också röda rislampor. Det finns myspotential, men tyvärr går Yammy inte hela vägen. Halva lokalen är vitmålad och möblerna är en aning anspråkslösa.

Den purpurlysande bardisken skänker dock lokalen en skön känsla av kvällsrestaurang. Just där vi sitter, känns det rätt gemytligt. Vi får menyerna och bläddrar fram till den veganska rubriken. Japp, det finns en hel veganmeny och det är inte sparsamt med rätter. Men det här med bilder på maten är ju en lite utskrattad manöver. Jag kan tycka det är praktiskt, även om det strider mot gängse normer.

Rätterna kretsar främst kring det koreanska köket, men med tydliga inslag av det japanska och kinesiska. Bland de sju förrätterna hittar vi både kimchi och wakamesallad. Vi bestämmer oss för just wakamesalladen och för gyoza. Till huvudrätt blir det svårare. Det erbjuds nio rätter som alla låter riktigt goda. Bibimbap är en klassisk koreansk rätt så jag bestämmer mig för den. Mitt sällskap väljer rätten Fried udon. Vi får in vår dryck – en koreansk öl som tyvärr bekräftar min bild av hur öl från östra Asien brukar smaka: Just ingenting.

Gyoza är friterade dumplings och Yammy lyckas riktigt bra med dem.

Ljudnivån och musiken är behaglig. Så behaglig att jag inte ens tänker på musiken. Är det musik? Ingen aning. Behagligt är det i alla fall. Sällskap kommer och går, men det blir aldrig högljutt eller sorligt. In kommer förrätterna, trevligt presenterade. Wakame är en sallad på ett gummiartat, nudellikande sjögräs med en tydlig ton av hav. Vi kanske inte helt hade tänkt över kombinationerna när vi beställde, för den skär sig en aning med våra gyoza. Gyoza är friterade dumplings och Yammy lyckas riktigt bra med dem. Krispig yta, utan att den blir knaprig och med en smakrik grönsaksfyllning. Vi dippar i sötsursås.

Vi behöver inte vänta länge på varmrätterna. Min bibimbap serveras i en ordentligt tilltagen skål och rätten ser så inbjudande ut, att jag nästan vill njuta lite av stunden. Men tjaa, så klart hugger jag strax in. Bibimbap finns på alla koreanska menyer. I botten ligger ris och på det ett täcke med stekta grönsaker och så slutligen något köttigt, och i originalrätten även ett ägg som topping. På Yammy har ägget ersatts av silkentofu, det vill säga den lösaste formen av tofu. Vit och dallrig, men utan egentlig smak.

Rätten bjuder på tre sorters sojaprodukter och vittnar om hur komplex den där magiska sojabönan kan vara.

Den här bibimbapen är den bästa jag ätit. Grönsakerna känns grillade och smakrika. Det köttiga inslaget består av både stekta sojastrimlor och av tzay. Och den röda chilipastan, som skänker rätten den typiska smaken, är lagom het och har den säregna jästa karaktären som är vanlig i det koreanska köket. Rätten bjuder på tre sorters sojaprodukter och vittnar om hur komplex den där magiska sojabönan kan vara.

Mitt sällskaps udonrätt har inte alls samma tyngd. Den består av klassiska runda och lite slajmiga udonnudlar, stekta grönsaker och sojastrimlor med en grillig smak, men det stannar där. Det finns inga andra kryddor som sticker ut. Kanske blir det en kryddstark, kinesisk mapo tofu nästa gång.

Vi har bara en punkt kvar på dagordningen: Efterrätten. Ingen av oss har någonsin testat japansk mochikaka så detta blir premiär. Servitören föreslår grönt te till mochin, men vi avböjer. ”Grönt te”, tänker jag. ”Är det så väldans roligt?”. Vi får in vår mochi, som är snyggt presenterad med physalis, stjärnfrukt, blåbär och strängar av sylt. Jag inser att jag får läsa på lite om vad mochi egentligen är. På nätet ser jag hur den främst beskrivs som en klibbig maträtt, men också som en mjuk riskaka fylld med bönsylt.

Mitt sällskap är nöjt, men jag får lite sötöverdos. Det finns inget som bryter av. Servitören frågar vad jag tycker och när jag förklarat att jag är skeptisk, säger han att ”grönt te höjer rätten”. Jag kanske borde ha lyssnat på honom. Även om jag kanske inte kommer beställa mochi igen, vill jag absolut köra en repris på bibimbapen. Priserna är överkomliga och placeringen på Andra Långgatan är praktisk. Lyft blicken, en halvtrappa upp, bibimbap till alla!

PRISER:

Wakamesallad: 45:-
Gyoza: 69:-
Bibimbap: 128:-
Stekt udon: 128:-
Mochikaka: 55:-
Hite (koreansk öl): 56:-
Husets röda: 56:-
Läsk: 30:-

BETYG:

Betyg 3,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Thali – Lagom trevligt och lagom gott för en lagomkväll

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Restaurang Thali, Värmlandsgatan 18, Göteborg

Det snöar gigantiska flingor, sådana där som landar på jackan och ligger kvar en stund. Julmysigt i början av mars. Jag och mitt sällskap går längs Andra Långgatan och viker av på Värmlandsgatan. Här ligger den lakto-ovo-vegetariska, indiska restaurangen Thali sedan fyra år tillbaka, som en trevlig kontrast till alla cartier forever bracelet ebay
pubar i området.

Vi kliver in i värmen och blir visade till ett bord för två. Det är trångt mellan borden och vi får flytta på möblerna för att komma emellan. Kläder och väskor trängs med grannen och vi ler mot varann och nickar i samförstånd. Det känns som vi sitter vid samma bord.

Barn är välkomna här, vilket känns som en trevlig gest.

På borde står en karaff med vatten, två dricksglas, en ljuslykta och en kopp med kritor. På den vita tygduken ligger en pappersduk på vilken det är fritt fram att rita och måla. Barn är välkomna här, vilket känns som en trevlig gest. När vi får menyerna på bordet, börjar vi inse att det här, ja, det här kommer bli trångt. Bordet är minimalt och redan belamrat.

Menyernas utformning är väldigt speciell: En metallskiva med en tjock bunt laminerade menysidor i varierade storlekar, fastnitade i ett av hörnen. Det liknar inget jag sett tidigare. Sidorna är svåra att vända upp och det krävs rejäla nypor för att ens orka hålla i den tunga menyn. Det veganska är i alla fall tydligt markerat, så att välja är inga större problem.

Vi väljer samosas till förrätt, Soya Palak och Noor E Tofu till varmrätt samt veganska vitlöksnaanbröd och en mangochutney. Det finns sorbet till efterrätt, men vi bedömer att mättnadsnivån kommer sätta stopp för den. Vi får till att börja med in en liten, slät broccolisoppa. Vi hinner knappt äta hälften innan våra samosas ställs på bordet. Det börjar bli rejält trångt. Jag får sitta med händerna i knät resten av kvällen, för armbågarna får inte plats.

Samosasarna är lite i knaprigaste laget och innehållet lite för mosigt.

Våra samosas serveras med en korianderchutney och överraskade nog en liten klassisk sallad med isbergssallat, gurka, paprika och en rhode islandliknande dressing. Det är två världar som möts på tallriken. Samosasarna är lite i knaprigaste laget och innehållet lite för mosigt. Det går inte att urskilja vare sig potatis, morot eller ärtor. Korianderchutneyn är dock ett trevligt inslag. Den ser ut som stuvad spenat, men har en syrlig koriandersmak.

Lokalen börjar fyllas på. Jag ser mig omkring i lokalen och bedömer att minst fem bord borde plockas bort. Det är trångt överallt och värmen är påtaglig. Thali är en trevlig restaurang i mellanbudgetnivå med relativt snygg inredning och det är uppenbart att man har lite högre ambitioner och önskar vara den där sorliga, mysiga kvällsrestaurangen för både mysdejter och familjer, men någonstans på vägen faller det.

Det är varmt. Trångt. För ljust. För kass musik.

Mysfaktorn som jag hoppats på, börjar falna. Det är alldeles för ljust och längre bort i rummet gnisslar nåt slags jazzig gitarr ut en högtalare med en ljudkvalitet som en laptop. Vinmontern bredvid oss vittnar om restaurangens ekologiska fokus, de oranga väggarna tilltalar mig, vita dukar är ju najs och personalen trevlig, men det är varmt. Trångt. För ljust. För kass musik. Det gör mig lätt irriterad.

Men nu kommer varmrätten in. Mitt sällskaps Soya Palak ska bestå av sauterade soyastrips med lök, vitlök, spiskummin, bockhornsklöver, färsk spenat och kokosgrädde. På tallriken ligger – förutom ris – en friterad boll av något slag och en röd, het sås. Vi vet inte riktigt vad det är, eftersom det inte stod med i beskrivningen. För ett ögonblick kändes det som att vi fått in fel beställning, men sidofatet med spenat gör ändå menyn rättvisa. Den gröna spenatröran vittnar om en klassisk Palak Paneer, men i stället för färskost ska ju denna rätt i stället bjuda på soyastrips. De är dock näst intill obefintliga. Några mjuka strimlor gömmer sig i såsen och tillför varken smak eller tuggmotstånd.

Min egen rätt, Noor E Tofu, är dock en riktig pangmåltid. Rätten finns under rubriken Grill & Tandoori i menyn och beskrivs som grillad tofu, zucchini, champinjon och paprika marinerade i sojayoghurt med röd chili, kardemumma och kockens egen kryddblandning, serverad med en krämig kokossås. Jag får in ett stort fat med en rad olika komponenter. Det ser väldigt aptitligt ut och jag blir inte besviken.

Bredvid ligger tre rejäla skivor med tofu, vackert marinerade i sojayogurt och kryddor, toppade med grönsaker med perfekt stuns.

Återigen blir jag dock osäker på hur menybeskrivningen hänger ihop med det jag ser framför mig. På tallriken finns nämligen en härligt fyllig dhalliknande gryta som jag förvisso är glad över att den finns, men som inte står i menyn. Bredvid ligger tre rejäla skivor med tofu, vackert marinerade i sojayogurt och kryddor, toppade med grönsaker med perfekt stuns. Den vita såsen i skålen intill torde vara kokossåsen, men jag får något slags raitakänsla. Och slutligen…samma isbergssallat som till förrätten. Den känns mest som utfyllnad.

Det är en skön måltid. Det händer mycket och ser läckert ut och smakerna är välbalanserade. Jag undrar dock lite över tofun. Den verkar inte alls vara grillad, utan känns mest uppvärmd. Och naanbröden: Jag hade sett fram emot – ja, nästan längtat faktiskt – efter mjuka, fluffiga bröd med massor av vitlök och en lite flottig yta som gör fingrarna söliga men lyckliga. Men dessa är torra och smakar nästan inget alls.

Lokalen är fräsch, toan lyxig, servicen är god och det ekologiska fokuset rockar.

Det är märkligt att det ändå finns något i mig som skulle rekommendera Thali till dem som vill ha en lagomkväll med familjen. Hade jag varit blandkostare, skulle jag kanske varit mer missnöjd. Men som vegan är det rätt så najs att gå in på en indisk restaurang och erbjudas ett så stort utbud, med tofu, sojastimlor, naanbröd och annat gott. Och lokalen är fräsch, toan lyxig, servicen är god och det ekologiska fokuset rockar. Men det går inte att komma ifrån att jag längtar ut för att få frisk luft och lindra klaustrofobin. Jag kanske kommer återvända, men då vill jag ha fluffigt bröd. Väldigt fluffigt bröd.

PRISER:

Samosas: 65:-
Soya Palak: 150:-
Noor E Tofu: 185:-
Naanbröd: 39:-
Mangochutney: 25:-
Stort vinutbud i olika prisklasser.

BETYG:

Betyg 3

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: BrewDog – Två jyckar i baguette blir en udda korvupplevelse

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail
Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

BrewDog, Kungsgatan 10B, Göteborg

Första och hittills enda gången jag besökt BrewDogs egen bar, var för fem år sedan i Edinburgh. Det som från början var ett skotskt mikrobryggeri med två snubbar och en hund, är nu ett välkänt ölmärke och de egna pubarna finns i närmare tjugo länder. BrewDog på Kungsholmen i Stockholm var den första puben att öppna utanför UK. Och 2014 var det premiär i Göteborg.

Den där regniga eftermiddagen i Old Town, Edinburgh, hade vi som främsta syfte att söka skydd från ett typiskt skotskt skyfall, men i kväll duggar det bara lätt i Göteborg och vår plan är att äta korv. Äta korv på pub? Jajemen, i dagens publandskap är allt tillåtet. Vi är nyfikna på hur en 100-kronorskorv ser ut. Och svar ska vi få.


BrewDog ligger på Kungshöjd, vilket enligt min mening tillhör innerstans mysigaste kvarter. Tyvärr får man som vegan sällan anledning att botanisera bland de många restaurangerna här. Utbudet är rent förskräckligt. På BrewDog finns dock flera veganska rätter på menyn: Vegan Chorizo (med grön ärtkräm, ajvar relish, kronärtskocka, ruccola och rostad lök) och Portabello Road (med pulled portabello, vegansk ost och koriander), samt en portabelloburgare. Men vi är som sagt här för korven.

Trä, plåt, kakel, tegel, väggmålningar – en ganska tidstypisk interiör.

Eller korv och korv. Rätterna presenteras som Dogs men portabellon kanske inte riktigt kvalar in under epitetet. I vilket fall: Dogs it is! Vi väljer pommes frites och kimchi som sides. Vi sätter oss med varsin öl och spanar in läget. Trä, plåt, kakel, tegel, väggmålningar – en ganska tidstypisk interiör bland de pubar jag besökt den senaste tiden. Det är en mysig liten lokal, dynamiskt möblerad med lågbord, barstolar, bänkar och även ett flipperspel, som någon lite ohyfsat lagt sin jacka på.

Att göra egen vegokorv är ett hantverk som få bemästrar och BrewDog är inget undantag.

Vi får in våra ”dogs”, som serveras i ljus baguette och med dignande högar av topping. Jag har valt chorizon och visste inte riktigt om jag skulle förvänta mig ett halvfabrikat eller något hemlagat. Denna är helt klart en egengjord komposition, på både gott och ont. Att göra egen vegokorv är ett hantverk som få bemästrar och BrewDog är inget undantag.

Korven känns mer som en patty i avlångt format. Det är svårt att säga exakt vad den består av, men mosade baljväxter av något slag ligger nära till hands. Ambitionen att göra egen korv uppskattas, men jag ställer lite högre krav än så på en 100-kronorskorv. Den har heller inte direkt något chorizotilltal, utan smakar ganska fadd.

Tillbehören gör dock att rätten väcks till liv. Ett tjockt lager av ärtkräm och ajvar, spröda ruccolablad och inlagd kronärtskocka, gör skapelsen till en duglig utflyktssandwich. Mitt sällskaps Portabello Road däremot, är riktigt jävla najs, om uttrycket ursäktas. Den kletiga, söta svampen gör hela baguetten till en saftig och välsmakande rätt. Den syrliga löken och fräscha koriandern piggar upp. Dock lyser osten med sin frånvaro. Är det lite ost där i botten? Eller på toppen? Vi vet inte riktigt.

Jag tycker å ena sidan att rätterna är lite roliga, eftersom jag inte käkat nåt liknande på krogen tidigare. Men å andra sidan finns stor förbättringspotential. Men okej, man kanske inte besöker BrewDog främst för att äta. Man dricker öl. Eller söker skydd från regn. Det är ju ändå Göteborg – Sveriges Edinburgh.

PRISER:

Dogs: 100:-
Sides: 30-35:-
Lager 69:-
Brew Dogs Punk IPA: 82:-
Alkoholfritt: Förmodligen.

BETYG:

Betyg 3,5

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Systrarna Marmelad – En smakexplosiv syrra som injicerar liv i rustika grönsaker

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Syster Marmelad, Mariagatan 16, Göteborg

Jag vet att jag kommer återvända till Syster Marmelad. Jag vet det så fort jag sätter mig. Att försöka fota de vackra tallrikspresentationerna en mörkruskig februarikväll, är ju rena förolämpningen. Och då återstår bara en lösning: Att återvända i sommar, då ett juniljummet uteserveringshäng kan sprida ljus över båd’ svartrot och libbsticka.

Syster Marmelad är som namnet antyder, en systerrestaurang till det gamla klassiska Kafé Marmelad tvärs över gatan, vid krogtäta Mariaplan i Majorna. Jag har fikat på Marmelad många gånger och käkat ciabatta, linssoppa och lasagne. Inget märkvärdigt, men vansinnigt gott kaffe.

Syrran på andra sidan gatan däremot, har sedan 2015 levererat krubb av en helt annan kaliber. Glöm gröna vågen-klassikerna Andrum och Solrosen! White Guide-premierade Syster Marmelad är en av Sveriges flottaste vegorestauranger. Och nästan hela menyn är vegansk, där enda undantaget är en ostbricka.

Svunna är de tider då finkrog betydde kypare och vita dukar. Syster Marmelad är fräsigt modern, med öppet kök, ruffiga trämöbler, väggmålningar och dekorationer i form av rostiga kandelabrar och faktiskt också kettlebells hängande från taket. Vid Klippan längre bort, finns inredningsbutiken Sockerbruket 6, som säljer rostig vintage till överpriser. Nånting i mig funderar på ett samband dem emellan.

Vi får våra menyer och blir informerade om att svartrötterna utgått för kvällen. Vi vill ha middagspaketet med sex mellanrätter, men eftersom det bara finns fem just i dag, får vi ett specialpris av servitrisen. Vi beställer in dricka och upptäcker att de två övriga sällskapen i lokalen, är på väg att bryta upp. Snart är vi de enda gästerna.

Nina Simone sjunger för oss i högtalarna och vi väntar spänt på första anrättningen. Jag ska beredvilligt erkänna att fine dining är en lyx jag sällan unnar mig, men de gånger jag besökt finkrogar, har jag ofta gått därifån med en lite skavande känsla. Var det värt pengarna? Var det verkligen så gott? Är det inte ballare med en spexig burgare trots allt?

I kväll är det inget som skaver. Inte det minsta. Exakt varje kubikmillimeter passar kanske inte just mina smaklökar, men sammantaget med mitt sällskap inräknat, är vi mycket imponerade. Första rätten heter Blomkål: Rostad blomkål, blomkålsbuljong, syrad blomkål, salicorne och torkad grönkål. En näpen liten anrättning med variationer på just blomkål, men med triljoner av smaker. I botten en buljong som inte riktigt får fart, men ovanpå den ligger en skedstor klick blomkålspuré som är slätare än vispgrädde. Ljuvligt välsmakande, med det knastriga grönkålschipset som kontrast. Den lilla kvisten av salicorne, även kallad sjökorall, får representera de små smakernas betydelse.

Andra rätten går i sellerins tecken: Rökt rotselleri, syrad rotselleri, friterad rotselleri, svampterrin, ramslökskapris, svart vitlök och libbstickapulver. Den här rätten har lite mer kontraster än den första. Det finns många lager av smaker i tallriken. Överst knapriga sellerisnacks och i botten en saltsöt, nästan krämig svamp. Det här är min personliga favorit.

Tredje tallriken består av bakad persiljerot, persiljerotskräm, rökt malt, maltemulision, örter och persilje- och lökpulver. Den här rätten är väldigt komplex och vågad. Jag älskar röktrenden och denna rätt gör mig inte besviken. Mitt sällskap trutar tveksamt med munnen, men jag drar gärna den palsternackslikande persiljeroten genom maltmajonnäsen.

Sista rätten heter Skocka och består av friterad jordärtskocka, jordärtskockspuré, torkad jordärtskocka och portersås, toppad med hjärtssallad med perfekt stadga. Vi har blivit informerade om menyn inte stämmer exakt överens med kvällens rätter och hjärtsalladen är ett av bevisen. Jag är ett stort fan av jordärtskocka, men till skillnad från blomkålsrätten, blir crescendot av skocksmaker lite för likriktat. Kvällens trevligaste rätter är de som bjuder på kontraster.

Som kompensation för att vi fick fyra rätter i stället för fem, blir vi serverade en extra dessert. Eftersom rätten inte står på menyn, lyckas jag inte riktigt lägga på minnet vad som ingick, trots att servitrisen berättar ingående om alla rätter. Men extradesserten är kvällens höjdpunkt. Mandel, nötter, glassliknande krämfyllning, puréer av sötma och med kikärtsmaräng som topping. Den slår originaldesserten med hästlängder: Bakad butternutpumpa, limemarinerad spagettipumpa, vaniljkräm och pumpakärnor. Det är en ganska fadd sötmaupplevelse utan att något bryter av och rätten ser faktiskt riktigt, riktigt tråkig ut.

Vi lägger – pumpan till trots – en fantastisk middag till handlingarna. Nästa gång plånboken tillåter, faller valet på Syster Marmelad. Kanske testar vi brunchen eller bistromenyn med bränt morot i bröd eller en av alla gindrinkar den där ljumma, drömska junikvällen.

Med oss har vi dock en fundering: Varför lider vegetarisk finmat av proteinskräck? I tidevarv då både tofu, tempeh och svenskodlade bönor trendar i livsmedelsbranschen. Den tanken låter vi gärna hänga kvar i köket på Syster Marmelad.

PRISER:

Femrätters + dessert: Vanligtvis 550:- men på grund av omständigheterna 420:-
Dugges pilsner och stout: 59:- respektive 79:-
Alkoholfri lemonad, öl, vin och drinkar: 33-49:-

BETYG:

Betyg 4,5

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Brewers Beer Bar – Ett unikt matkoncept med kittlande pizzor för vuxna smaklökar

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

Det var för snart tre år sedan som ett gäng gamla bryggare och krögare, bland andra Pelle Frost (Ölrepubliken, The Rover) och Mikael Dugge (Dugges Bryggeri), tog över restaurang Stearins lokaler på Tredje Långgatan och öppnade pub. På Brewers Beer Bar finns 14 kranar med spännande ölsorter som byts ut regelbundet, en omfattande flaskmeny, vin, cider och hela 15 olika alkoholfria drycker.

Lokalen ser ut att vara en gammal lägenhet, med trägolv och turkosmålade dörrposter och golvlister, och det skapar också en skön vardagsrumskänsla. Det turkosa bryter av perfekt mot de gråbruna betongväggarna, som utsmyckats med stiliserat tecknade bryggningsprocesser. Bardiskens framsida är täckt av affischer, i ett närmast decoupageliknande mönster.

Kunde jag anlägga skägg, skulle jag vara den första att göra det. Det är klart man vill passa in bland grabbarna på Brewers. Skägg, keps, surdeg, mikrobryggeri. Ja, ni fattar grejen. Epitetet som börjar med H och slutar med ipsters kanske är ett förlöjligande av samtiden, men samtidigt en hyllning till den urbana människan och dess hänfallenhet åt nörderi. Ett slags street smart-akademiker, som omvärden ska vara tacksamma över.

Och utan dem hade vi kanske inte haft den underhållande veganpizzamenyn på Brewers Beer Bar. Fyra veganska pizzor finns att välja mellan och jag bestämmer mig för en Vegan Sunshine och mitt sällskap beställer Sweet Plant Feed, samt så klart pizzasalladen: En gigantiskt hög med kål, rädisa, blomkål, granatäpple och nötter i en citron- och hasselnötsdressing. Riktigt kul tillbehör, mättande nog som en enskild rätt.

Vi får in våra pizzor, som redan vid första anblicken är en fröjd för ögat. Pizzan Sweet Plant Feed har en gyllengul bas av sötpotatis- och ingefärskräm och är toppad med tamarimarinerade champinjoner, strimlad vitkål, vårlök, färska cocktailtomater, chiliflakes och en cashew- och limeost. Allt under en bädd av koriander.

Det här är en riktig vuxenpizza. Den bittra cashewosten och den söta krämen kräver vana smaklökar, för att inte tala om koriander vars tvåliga smak delar befolkningen. Jag är inte helt förtjust i upplägget. Konceptet är lite för långt från det jag brukar kalla pizza, men mitt sällskap jublar.

Min egen Vegan Sunshine däremot, kittlar mina morrhår ordentligt. Tomatbas, smält ost, marinerade Oumph!-bitar (soja), rökt paprika och chilipeppar, toppat med flarn av ananas och en lite starkare ost. Det är ostigt, sött, salt, rökt. Det är sting och samtidigt mjukt och lent. Och surdegsbottnen ger en helt annan mustighet än en klassisk pizzabotten.

Vi är mätta efter pizza och sallad, men spanar ändå på kakdiskmonoliten bredvid oss. Alla tre desserterna är veganska: En choklad- och mockatårta, en citrontårta och den lite mindre tryffelliknande kakbiten Two Little Birds R.I.P, uppkallad efter vegankaféet på Andra Lång som la ner 2015.

Vi väljer tårtorna. Att bli serverad den här typen av desserter är man inte bortskämd med som vegan, men om man ska vara lite kritisk så är nog chokladtårtan i stabbigaste laget. Det finns en bitter bismak som nog faller många i smaken, men personligen hade jag kanske föredragit något lenare. Mockan gör sig påmind på ett trevligt sätt. Glazen är fin, men hade gärna fått bryta av mer mot den kompakta chokladen. Kakan serveras med kaksmulor och en mycket trevlig kokossorbet, som tyvärr smälter ut snabbt och räcker inte hela kakan ut.

Om man ska sammanfatta besöket, kan man snabbt konstatera att Brewers Beer Bar verkligen inte är något dussinställe. Här erbjuds ett unikt matkoncept, som sannolikt inte påträffas någon annanstans i landet. Sorlet är najs, skäggen är trimmade, ölen delikat, lokalen gemytlig, uppvaktningen vid bordet oklanderlig.

Inom sin genre, det vill säga pub, nosar Brewers på en 5:a. Men om man tittar enkom på maten, finns det lite att jobba med. Desserterna behöver trimmas och vissa av pizzornas smakkombinationer är emellanåt mer roliga än lämpliga. Visst är det skillnad på pizza och pizza, men likväl ställer jag mig frågan: Kan pizza någonsin nå ända fram?

PRISER:

Pizza: 145-150:-
Sallad: 50:-
Dessert: 70:-
Öl: 33:- och uppåt
Alkoholfritt: 25-35:-

BETYG:

Betyg 4

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Recension: Barley’s Food Factory – Trendig och stilsäker burgerkrog

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Barleys’s Food Factory, Kvilletorget 20

Popcornskålen ställs på bordet så snart vi satt oss. Det är en enkel välkomstgest som omedelbart sätter tonen. Den skäggbeprydde servitören känns familjär och vi beställer IPA, porter och KRAV-märkt pilsner.

Barley’s Food Factory öppnade 2015, av krögaren Stephan Flodman. Tidigare ägde Flodman veganpizzahaket Kellys på Andra Långgatan och sedermera den minst lika veganvänliga krogen L’Assassino på samma gata. Men det var i det snabbt växande området kring Kvilletorget på Hisingen, som Flodman såg sin chans att slå på stort.

Barley’s Food Factory är en modern krog med mycket attityd. Inredningen är en mix av betong, grafitti, träbänkar, plåtlampor och vintagemöbler. Ur högtalarna strömmar 60-talspop på en behaglig nivå. Vi ögnar igenom menyn och finner två sorters burgare, jackfruitfajitas, rostad majssoppa, pommes frites, sweet potato fries, friterad blomkål och fem sorters aiolidiper. Aiolin är egengjord, berättar vår skäggige servitör.

Mitt sällskap beställer fajitas och majssoppa. Själv älskar jag burgare och väljer den rökiga sojaburgaren från Vegme. Vegme är en ny lirare på marknaden och gillar man köttig veganmat, är den här burgaren det bästa man kan köpa för pengar.

Maten tillagas i öppet kök, som överraskande nog inte är minsta bullrigt, och snart hugger jag in på både burgare och majssoppa. Soppan är perfekt krämig och bjuder på en söt ton av kokos. Mitt sällskap lovordar sina fajitas. Fyllningen serveras i en puttrig panna och med varma tortillabröd bredvid. Konsistenen på jackfruiten är lite för slajmig, konstaterar jag efter ha tjuvsmakat. Och det saknas något kallt och syrligt som bryter av.

Vegmeburgaren levereras i ett fralligt bröd, med vegansk kokosost, BBQ-dressing och grönt. Även om Vegme som produkt är riktigt fin, skulle jag önska lite mer saftighet i presentationen. Jag vill ha kletiga fingrar och smältost i drivor. Jag har dock valt tryffelaioli som tillbehör och jag dippar både sweet fries och burgerbrödet i den.

Jag känner mig väldigt nöjd när jag slickar i mig det sista av aiolin. Stereon spelar Hollies och i den rymliga lokalen, sorlas det trivsamt. Flodman själv går runt och serverar och småpratar. Jag funderar på om bugaren trots allt inte är den bästa i stan. Och kanske, kanske vägs de små defekterna upp av en portion len och syrlig mangoparfait med kaksmulor och kikärtsmaräng.

Barley’s Food Factory sniffar på toppbetyget, och det är kanske gott nog för en ung krog på Hisingen, men i framtiden förväntar jag mig det lilla extra. Och Barley’s har god chans att hitta hem.

PRISER:

Vegmeburgare med sweet potato fries och aioli 142:-
Jack Fruit Fajitas 98:-
Roasted Corn Soup 64:-
Mango Parfait 58:-

BETYG:

Betyg 4

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmailFacebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes